Vid sekelskiftet bodde det en man som hette Jan Persson på denna plats. Jan Persson var helt blind, men han lärde sig leva med sitt handikapp. Jan Persson arbetade med framställning av järn i Motjärnshyttan. Varje dag promenerade han hela vägen till sitt arbete som låg 8 km från hans hem. (se cachen Motjärnshyttan)
Jan Persson föddes vid Motjärnshyttan, men han flyttade redan som liten till Gumlaggen. Brodern tog över Gumlaggen och Jan Persson byggde ett nytt torp i Kärret.
Jan Perssons dotter tog över gården vid Kärret. Hon bodde här till 50-talet då hon flyttade till Hagfors. Några år senare flyttades även hela huset och nu finns bara husgrunden kvar.
Träden i närheten av husgrunden är nyplanterad skog. På 50-talet fanns här ängar och beteshagar med boskap.
För att hitta den bästa vägen rekomenderas att dra ett streck mellan Motjärnshyttan och Gumlaggen och följa stigen som nära strecket. Jan Person gick en rätt så rak väg. Det kan vara svårt att gå från andra håll (enl uggift från geocachare [:-)]
När vi var i stugan i somras hittade vi en dikt som Jan Perssons dotter Ellen skrivit ett par år innan de lämnade huset dvs omkring 1950. Där får man en inblick i hur livet kunde vara.
En dikt om vårt hem (Ellen ca 1950)
Vi vuxit upp som uti ett hem som många andra gjort
En stuga röd i skogen står, blott mer sig upp dit tar
Ja vägen den är mycket svår för den som ej är frisk
Så tänk om någon ordnat har så vägen bättre blitt
Men snart kan hända står det tomt vårt lilla kära hem
För här finns inte några kvar som trivs i sådant hem
Ty det är öde tomt och tyst, knappt några grannar kvar
De enda som vi haver här det paret det är finskt
Men förr då var det mera folk när som vi växte upp
Då skulle skötas om vart torp och odlas mera upp
Nu öde står det många hem och många borta är
Det är en öde byggd så tyst blott fåglarna är här
I vinter fanns det ingen väg och snön låg meter djup
I veckor isolerad var, men ändå vara lung
Ej mat det fattades för oss men ängslan fanns ändå
För tänk om sjukdom kommit på fanns ingen hjälp att få
Vi åtta syskon växte upp uty vårt lilla hem
Men svårt det var för stackars mor som skulle vårda dem
Men ändå var det ljust och glatt för mycket kärlek fanns
Ja ännu håller vi ihop utav det inre band
Vår far han hade det så svårt för blind han måste gå
Hans sjukdom kom i unga år men hjälp fanns ej att få
Men han var ändå tyst och nöjd med barnen var han glad
Fast han fick slita mycket ont ja nästan natt och dag
Men syskonskaran växte upp och ifrån hemmet for
Men några utav oss blev kvar att vårda far och mor
Ja mor hon blev ej länge kvar för hälsan var ej bra
Så snart så var vi bara två på detta torp en dag
Av grannar var de alla bra vi ej nån svår har
Men det var ändå en familj vars vänskap trogen var
För all dess hjälpsamhet mot oss har hjälpt oss genom år
Det tack som jag nu skriver ner direkt från hjärtat går
Text in English
---------------
In the end of the nineteenth century there lived a man called Jan Persson at this area. Jan Persson was totally blind, but he learned to live with his handicap. Jan Persson worked with manufacturing iron in Motjärnshyttan. Every day he walked all the way to his work that was 8 kilometers away from his home.
Jan Perssons daughter got married and took over the house.
She and her husband lived there until the 50s when they moved to Hagfors. A couple of years later the whole house was moved and now only the house ruins are left.
The trees near the house ruins are new planted forest.
At the 50s here was fields and meadows with cattle.