För att få logga denna earthcache behöver du observera fossilet och göra bedömningar av fossilet och det djur som blivit fossilet
1. Skiljer sig fossilets och matrixens material åt? Jämför färg, struktur och kornighet. Vilka är likheterna/skillnaderna? Vad är förklaringen till detta?(Vid waypointen finns som referens fossiler där materialet i fossilen och matrixen tydligt är olika om det känns svårt att göra bedömningen.)
2. Hur bred och hög tror du djuret som gjort spåren kan ha varit maximalt? Vi ser spåren uppifrån: Har djupet som djuret rört sig inom varierat mycket? Har "ytan" täckts av effektivt eller lämnas mycket orört? Ange hur stor andel av stenen som täcks av spår.
Introduktion
Denna earthcache handlar om ett spårfossil Psammichnites Gigas som är placerat i väggen nära det sydöstra hörnet i Edsbergs kyrka. Kyrkan har många intressanta stenar i väggarna inklusive ett fåtal fossil. Det är nu frågan om en kalksten som på grund av spårfossilen kan dateras till 516-485 miljoner år sedan (det fungerar också som ett indexfossil, alltså ett fossil som endast går att finna i ett visst åldersintervall). Det betyder är stenen är från den kambriska perioden. Stenen har lite brännmärken på sig om det verkar osäkert vilken sten som avses. Det finns även en bild med stenen utmärkt så man kommer rätt.
Tidsepoken Kambrium
Under Kambrium skedde en snabb utveckling och ökande variation av levande organismer. Detta kallas den "kambriska explosionen". Längre tillbaks i geologihistorien fanns mycket få tecken på flercelligt liv tidigare än kambriumperioden. Det har dock ändrat sig under den senaste decennierna och det har hittats mängder med fossil från Ediacara-perioden (635-541 miljoner år sedan). Dessa fossiler är från mjuka djur utan skelett eller skal som har svårt att bli till fossil. Ediacara-djurvärlden tycks helt och hållet varit beroende av en matta av mikroskopiska organismer för sin tillvaro. Mattorna finns bevarade i fossil som kallas för elefanthud, eftersom mönstret och strukturen liknar just elefanthud. Man kan tänka sig mattan som en slemmig yta där allt sediment (partiklar i vattnet, exemeplvis sand eller lerkorn) fastnade och blev hård. I och med att tjockleken tillväxte snabbt kunde förhårdnaden ske utan problem. Denna typ av matta finns inte längre kvar på havsbottnen, men när den fanns där var den rik källa till näring. De flesta djur från denna period tycks ha befunnit sig på ytan av mattan och fått i sig mat från den. Vissa djur som till exempel arter av penismaskar kunde gräva sig ner, men bara en liten bit på grund av att giftiga svavelgaser och andra förruttnelsegaser ökade med djupet.
När den ediacriska perioden övergick till den kambriska perioden hade maskar utvecklats som kunde ta sig ner djupare i den mikrobiska mattan där det fanns gott om näring och dessutom skydd från de rovdjur som började uppkomma. Det finns spår kallade skolitos, som är gjorda av maskar som grävde sig rakt ner för att få utrymme att växa, men åt mat vid mattans yta, så de stod så att säga i djupa hål. Sen finns också spår av plattmaskar som Psammichnites Gigas, som grävde sig en bit under ytan och höll sig på ett visst djup som var lagom för att komma åt den nisch (en viss typ av miljö som ett djur eller en växt trivs i) som innehöll tillräckligt med näring utan att vara farlig. Man kan tänka sig att under utvecklingens gång så kunde dessa plattmaskar tolerera djupare och djupare nischer. Allt detta grävande och utnyttjande av den mikrobiska mattan kallas den "kambriska agrara revolutionen" (den stora kambriska jordbearbetningsförändringen). Den fick efter hand tyvärr konsekvensen att det ekosystem som var den mikrobiska mattan kollapsade. Det innebar att havsbotten som vi känner till den bredde ut sig mer och mer i den så kallade "kambriska substratrevolutionen" (den stora kambriska havsbottenförändringen). Dessa snabba förändringar i ekosystemet kan ha varit en bidragande orsak till den kambriska explosionen, då alla levande varelser var anpassade till en miljö som snabbt försvann.
Läran om spårfossiler: Iknologi
Psammichnites Gigas är ett spårfossil och det är alltså inte själva djuret man ser i fossilen. Det man i själva verket ser är avföringen som plattmasken fyllt sin grävgång med allteftersom den ätit sig igenom den mikrobiska mattan. Det finns en hypotes att dessa plattmaskar hade någon form av medvetenhet om var de befann sig i rymden. Att en del exemplar av Psammichnites Gigas har kunna äta upp mattan så effektivt skulle tyda på det.
Spårfossil av olika sorter studeras inom iknologin. Där får varje spårfossil sitt artnamn i två led precis som djur och växter. Spårfossil är alla bevis för en viss organisms aktiviteter som inte utgörs av kroppsdelar. I detta fallet är fossilet en del av en kalksten. Resten av stenen som inte är fossil kallas "matrix". I vissa kalkstenar, särsilkt om det är frågan om ett djur med skal, har kemiska processer ersatt djurets delar med mineral som är olika från matrixen. Kanske har det en annan färg, är hårdare eller finkornigare än matrixen. Allt som blivit fossilerat har täckts över med material fort; efter organismen dött eller spåret avsatts. Det kan röra sig om lerskred, översvämningar med finkornig dy som faller till botten när strömmen avtar eller någon annan ganska ovanlig process. Detta innebär att fossilen och matrixen består av samma material till att börja med och alla geologiska förändringar som fortgår därefter påverkar både fossil och matrix ungefär lika. Kort sagt: för det mesta är fossil och matrixen samma bergart förutom ben och skal som kan bli annorlunda när mineralerna i benen/skalen upplöses och blandas med mineraler från matrixen.
Bergarten kalksten
Kalksten är en sedimentär bergart uppbyggd till största delen av kalciumkarbonat (CaCO3). Kalksten bildas oftast av biologiska rester som under lång tid byggs upp av att döda organismer faller till botten i sjöar, floder och hav. Beräkningar visar att det tar cirka tusen är för kalkhaltiga skal, lera och mineraler i vattnet att lägga till en millimeter tjocklek i sedimentet. När tjockleken ökar, ökar trycket i botten och mineralkornen smältes samman för att forma stenen. Ju större tryck desto hårdare och mer sammansmält sten. Om kalkstenen utsätts för tillräckligt höga tryck och för höga temperaturer, genom geologiska processer, kristalliseras den och bergarten marmor bildas. Den hårda och solida kalkstenen passar som byggnadsmaterial, medan stenen högre upp är mjuk och porös och passar mindre bra eftersom den är skörare. Däremot kan den mjuka kalkstenen användas till bindemedel när den pulvriserats. Krossad kalksten är en huvudkomponent i cement, murbruk, betong och så vidare.
Kalksten kan också bildas av kemiska processer vilket sker när kalciumkarbonaten fälls ut direkt i vattnet varpå stenen byggs upp sakta under lång tid precis som den biologiskt bildade stenen. Eftersom karbonater på detta sätt löser sig i vatten uppstår sällan vattendrag ovanpå kalkstensberggrund, eftersom regnvatten sakta löser upp stenen och karbonaten rinner iväg. Vattnet eroderar berget och vidgar sprickor och hål. Då bildas kanske så småningom kalkstensgrottor med droppstenformationer som även de är kalciumkarbonat.