1991 fick det första barnet i Sverige ett snäckimplantat , en teknik som innebär att dövfödda barn eller barn med en grav hörselskada kan höra. Ett snäckimplantat består av två delar: en löstagbar ljudprocessor med radiosändare och en mottagare som opereras in i skallbenet bakom örat. Från mottagaren leds en elektrod in i öronsnäckan och förbinds med hörselcellerna. Även om det kirurgiska ingreppet är förenat med vissa risker är komplikationer ytterst sällsynta. De flesta barn är mellan 8 och 12 månader gamla när de opereras (Anmyr & Lundin 2006), men det förekommer att operationer sker i senare åldrar.
Utfallet av operationerna varierar. En del barn får en tillräckligt bra hörsel för att utveckla en god talspråksförmåga. En del har begränsad nytta av implantatet. De kan uppfatta ljud men har svårigheter att förstå talat språk. Flera faktorer påverkar vilket utbyte barnet får av snäckimplantatet: hjärnans förmåga att tolka ljudet i snäckimplantatet, hur mycket barnet hört tidigare, förmåga att läsa på andras läppar, motivation och användning efter operationen
Hörselteknik ger inte fullständig hörsel, betonar Språkrådet Tommy Lyxell
För att förstå hur hörselskadade uppfattar talade språk genom hörselhjälpmedel behöver man känna till hur hörseltekniken fungerar. En hörapparat kan beskrivas som en förfinad telefon och består av en mikrofon, en förstärkare och en högtalare. Ljudet förstärks och sänds in i örats hörselgång, och når öronsnäckan via mellanörat. Men det går inte att förstärka ljudet hur mycket som helst. Vid en viss gräns blir ljudet obehagligt. Dynamiken i hörselupplevelsen via hörapparater är sämre än vad ett normalhörande öra uppfattar. När man mäter barnens hörselnedsättningar är det känslighetsförlusten man får fram, inte hörselskärpan (förmågan att diskriminera ljud). Det vanligaste sättet att mäta känslighetsförlusten är via ett tonaudiogram.
Du kan validera din pussellösning med certitude.
Du kan validera din pussellösning med certitude.