Inte förrän 1923 fick Örviken vägförbindelse. Det var en organisation, som kallades ”Norrlands Statsarbeten”, som byggde en väg från fabriken i Örviken till den s.k. ”Kustlandsvägen” (nuvarande E4) och gjorde anslutningen i Yttervik. Man måste då passera Ytterviksfjärden och lösningen här blev en liten dragfärja över fjärden. Avståndet mella landfästena var ca 200 meter.
Vägmyndigheten anställde också en färjkarl, som skulle ombesörja färjetrafiken. Den första färjkarlen var Viktor Olofsson från Burön och man byggde även en bostad för färjkarlen intill färjelägget på Örvikssidan. ”Viktor-Orsa” som han allmänt kallades, blev dock inte långvarig som färjkarl. Han var tidigare fiskare och efter två år som färjkarl återgick han till fisket.
1925 anställdes så Hugo Granlund som färjkarl och nu hade trafiken ökat så att det oftast blev dryga arbetsdagar för honom. Han skulle ju stå resenärerna till tjänst större delen av dygnet. Så småningom kunde han få hjälp sina söner, först Olle som var den äldste och så småningom även nästa son Evert. Dessa anställdes också så småningom och det organiserades reguljär skiftgång.
Den första färjan var en liten linfärja med plats för en bil och byggd av Hugo Granlund. De fem första åren drogs färjan med handkraft med speciella dragträn. Passagerarna, i varje fall vuxna män, var skyldiga att hjälpa färjkarlen att dra över färjan. Tekniken gjorde emellertid sitt intåg även i färjedriften. Hugo Granlund byggde en något större färja av trä och driften elektrifierades. Vid ena landfästet installerades en elektrisk motor med en lintrumma och vid andra landfästet en brytskiva. Över fjärden monterades sedan en ändlös wire, som lades några varv över lintrumman samt över brytskivan på andra sidan. När motorn var igång drevs wiren över fjärden av lintrumman. Med hjälp av rullar lyftes wiren upp till färjans reling där det fanns en klämanordning. Där klämde man med backar den ena eller andra parten av wiren och på detta sätt drevs färjan åt ena eller andra hållet. En billig och driftsäker drivanordning.
Så småningom blev fordonen allt tyngre och eftersom färjans deplacement inte var så stort blev en del färder rätt äventyrliga. Vid vissa tillfällen hände det att färjan tog in vatten på grund av överbelastning. Färjkarlen hade ju ingen aning om vad fordonen vägde. Lyckligtvis inträffade aldrig någon olycka men den stackars färjkarlen hade nog ibland hjärtat i halsgropen.
Hösten 1934 insattes en större färja av betong. Den drevs med en 24 hästkrafters bensinmotor av märket Penta. I princip var färjan ett baktråg av betong på vilket man lagt ett trädäck.
Drivmaskineriet fanns ombord på färjjan. Denna färja var i drift till omkring 1960 då bron över Ytterviksfjärden vid Fagerviken tillkom.
