Ljus granit
* betecknar ett ord som kan läsas mer om i ordlistan
Om granit
Granit (från latinets granum = korn) är en vanlig och välbekant bergart*. Liksom med andra grovkorniga magmatiska bergarter kan man identifiera dess huvudmineral* med blotta ögat eller lupp. I fallet granit rör det sig om kvarts, vanligen i rundade gråvita korn, samt fältspat och glimmer. Fältspaterna är ofta kantiga, plagioklaserna grå eller vita och kalifältspaten grårosa till röd. Svarta, skiviga korn av biotit, och ibland grönsvart amfibol (ofta hornblände) är typiska mörka mineral. Granit kan ha en grovkornig struktur, en del mineraler är millimeterstora medan andra kan bli flera centimeter. Granit kan ha flera färger, beroende på de uppbyggande mineralens färger, men oftast är den ljus, svagt rödaktig pga kalifältspaten ortoklas' köttfärgade eller ljusbeiga färg. Ingående kvarts kan vara vit, grå eller blåaktig till svart och kommer isåfall att bestämma bergartens färg.
Fältspat är en mineralgrupp av aluminiumsilikater med natrium, kalium eller kalcium. Ungefär 60 % av jordskorpan består av fältspat. Fältspat ingår i bland annat bergarterna granit och gnejs.
Det finns två typer av fältspat: kalifältspat och plagioklas.
Kalifältspat är kemiskt sett en kaliumaluminiumsilikat. Dess färg varierar i rödbruna och grå nyanser. De röda kallas ibland lax- eller köttfärgade. Färgen orsakas av mikroskopiskt små hematitkorn i fältspaten. Kalifältspat och plagioklas är olösliga i varandra vid normala temperaturer.
Granit är en magmatisk djupbergart, det vill säga den bildas då magma* kristalliseras djupt nere i jorden och genomgår en långsam avkylningsprocess. Stora delar av Sveriges berggrund utgörs av granit, särskilt i Småland och Norrland.
Vid beskrivningen av granit bör också nämnas de pegmatiter som bildats ur hydrotermala* lösningar som trängt fram i själva granitkroppen eller i de bergarter som omger den och som kristalliserat i gångbildningar som ofta är relativt grovkorniga. Man kan tala om flera generationer av pegmatiter, som representerar de olika stadierna hos restmagman i granitkroppen under dess kristallisation. Ibland avkyls framträngande granitiska smältor så snabbt att de kristalliserar som en fin- till medelkornig gångbergart, som kallas aplit.
Jämfört med granitens ytbergart, ryoliten, som inte är på långa vägar lika dominerande som t.ex. basalt, är granitens dominerande ställning bland djupbergarterna besynnerlig. Ända in på mitten av 1960-talet talade man om ett granitproblem. Inte minst därför att granit oftast bildar mycket stora intrusiva* kroppar, s.k. batoliter*, som täcker stora delar av jordskorpan framför allt i områden med prekambrisk* berggrund. Det var tydligt att granit i alla tider bildats i samband med bergveckningar. Av fältiakttagelserna framgick att graniten var intrusiv i den bergart där den fanns. Men var fanns det material den hade trängt undan? Och var fanns de vulkaniska ytbergarter som graniten var magma till?
Det fanns på några ställen tecken på att graniten hade smält och uppslukat den bergart den trängt in i, och det var tydligt att inte alla graniter hade samband med en ryolitisk vulkan på jordytan. Slutligen visade laboratorieförsök att granit kunde smälta endast om det fanns en viss mängd vatten närvarande. Varifrån kom detta vatten under bergveckningen? Det fanns tydligen flera slags granit, och var granit överhuvudtaget en magmatisk djupbergart och inte istället en kiselrik bergart, mer släkt med de metamorfa bergarterna?
Först i och med den plattektoniska* modellens genombrott i slutet av 1960-talet började man få svar på de många frågorna och förstå processen bakom granitens uppkomst. Man vet nu att granit kan bildas på över 10 km djup, då de mineral som graniten innehåller kristalliserar under de tryck- och temperaturförhållanden som råder på detta djup. Under stora bergveckningar kommer den del av oceanbottenskorpan som glider ner under manteln att avge sitt vatten. Det gör att de djupaste delarna av det veckade området smälter, och där bildas granitmagma.
Denna magma kommer pga sin mindre densitet jämfört med de omgivande bergarterna att röra sig uppåt, samtidigt som den med sin högre temperatur kan smälta de omgivande bergarterna och därvid inta deras plats. Gott och väl 10 km under jordytan kommer tryck- och temperaturförhållanden att få granitmagman att börja kristallisera. Där bildas en granitkropp, en granitbatolit, som framträder på ytan först sedan erosionen har nått den nivå där den bildades.
Granit är mycket hård och sprickfri och har ovanligt hög motståndskraft mot tryck, stötar och deformering; den är också okänslig för försurat regn. Eftersom den därtill är vanligt förekommande på många håll i världen har den kommit till rik användning för gatubeläggningar, som byggnadssten, för murverk och i ornament och monument.
Vackra graniter som använts och används till byggnadssten kommer från t.ex. Småland, Bohuslän och Östergötland. De mest uppskattade är ofta rika på färgade fältspater.
Om Strömsbrogranit
Strömsbrograniten är röd, dominerad av kalifältspaten mikroklin. Den är en isolerad företeelse som förmodligen har släktskap med rapakivigraniterna (se nedan). Den betecknas som anorogen, vilket innebär att den tillkommit senare än den svekokarelska bergskejdeveckningen (1,8-1,9 miljarder år sen). Att denna vackra granit inte fått någon praktisk användning torde bero på dess ringa utbredning (ca 10 km²) och stora rikedom på sprickor.
Sent i prekambrium* (ca 1,5 miljarder år) bildades i södra Finland och på Åland några stora områden med granitbergarter, varav de mest typiska är rapakivigraniterna . De är mycket användbara som ledblock*, eftersom de har ett karaktäristiskt utseende och en begränsad geografisk härkomst. Det typiska för rapakivigraniten är, att den innehåller stora ovala "fältspatögon". På en färsk brottyta speglar dessa fältspatkort ljuset, och de klyvs lätt efter spaltytorna. De flesta kornen består av en rödaktig kalifältspat som omges av en ring av gråaktig oligoklas, som ofta kan vara fylld med småkorn av andra mineral. Denna randzon vittrar mycket lätt, och det bildas gärna en fördjupning runt kalifältspatkornen.
Den förekommer också tillsammans med djupbergarterna gabbro och anortosit i Nordingrå- och Ragunda-områdena i mellersta Norrland. Den karaktäristiska röda färgen hos berggrunden vid delar av Höga Kusten, liksom på Åland, beror på dessa områdens rödfärgade rapakivi-granit. Ordet "rapakivi" är finska och betyder "rutten sten", och syftar på dessa graniters benägenhet att vittra sönder till grus.
Det är mycket troligt att denna granit har använts vid byggandet av stenmurarna vid Lerviks källa.
Besök gärna källan då den ligger i närheten.
För att få logga denna cache gäller det att du löser några uppgifter:
Leta upp en bit sten och titta på den närmare. (förstoringsglas kan också underlätta)
1 a Finns det glänsande ytor? Vilken färg har dessa ytor och vilket mineral är det då frågan om?
1 b Färgen kommer från... och kallas ibland för ...?
2 På vissa delar av den lodräta ytan syns brun-rödaktiga utfällningar. Vad tror du dessa utfällningar innehåller?
Om du fotograferar på platsen, tänk då på att inte avslöja detaljer för nästkommande cachare!
Mejla dina uppgifter till mig. Du behöver inte vänta på svar utan det är
bara att logga cachen, men om du har helt fel uppgifter kommer jag höra av mig.
* = Liten ordlista
Batolit = Magmatiska bergarter har generellt sett en hög motståndskraft mot vittring och erosion. När den omgivande berggrunden, till exempel en sedimentär bergart, har eroderat bort blottläggs den intrusiva bergarten. En batolit är en frilagd pluton med en yta på mer än 100 km², är den mindre benämns den med det engelska begreppet stock. Batoliter är vanligen omkring 10 km tjocka, men kan sträcka sig ända ner till 20 km.
Bergart = Sammansatt av ett eller flera mineral. Bergarterna indelas efter bildningssätt i
magmatiska, sedimentära och metamorfa bergarter.
Hydrotermal = varma, salthaltiga lösningar
Intrusiv/intrusion = betecknar både processen att magma tränger in i en bergartsmassa, och den magmatiska bergartskropp som uppkommer genom förloppet.
Ledblock = Stenar vars "vandringsleder" kan härledas (istidsförflyttning)
Mineral = Naturligt förekommande, oorganiskt, fast ämne med en bestämd kemisk sammansättning
Magma = Bergartssmälta i manteln eller jordskorpan
Plattektonik = Litosfären är uppdelad i ett antal individuella plattor, vilka "flyter" på den vätskeliknande astenosfären. Astenosfärens vätskeliknande egenskaper låter de tektoniska plattorna förflytta sig och deformeras på olika sätt.
Plutonism = Magma har en lägre densitet än den redan bildade berggrunden och kan långsamt tränga upp i denna. Det omgivande berget är på dessa djup plastisk (mjuk och formbar) och fyller igen hålrummet efter den uppträngande magman. Till slut får magman svårt att tränga högre upp, stelnar efterhand (vanligen mellan på ett djup mellan 5 och 20 km) och bildar en pluton, en sammanhängande magmatisk bergart. Detta förlopp kallas plutonism.
Prekambrisk tid = Från tiden för jordens bildning för omkring 4 600 miljoner år sedan och fram till kambrium för omkring 545 miljoner år sedan.
Var snäll mot naturen!
The english is translated by Google translate, and although I've checked it, it can still be a little rough.
About granite
Granite (from the Latin Granum = grain) is a common and familiar rock*. As with other coarse-grained igneous rocks you can identify its main mineral* with the naked eye or a magnifying glass. In the case of granite, these are of quartz, usually in round greyish white grains, as well as feldspar and mica. Feldspar are often angular, plagioklaserna gray or white and potassium feldspar grey-pink to red. Black, lamellar grains of biotite, and occasionally green black amphibole (often hornblende) are typical dark minerals. Granite can have a coarse-grained structure, some minerals are millimeter while others may be several centimeters.
It is an igneous rock, that is formed when the magma* crystallized deep underground and undergoes a slow cooling process. Large parts of the Swedish bedrock is granite, especially in Småland and northern Sweden.
Granite is very tough and crack-free and has unusually high resistance to pressure, shock and deformation; it is also insensitive to acid rain. Because the addition is common in many parts of the world has come to the opulent use for paving, building stone, masonry and ornaments and monuments.
Beautiful granites used and is used building stone comes from, for example Småland, Bohuslän and Östergötland.
The most appreciated is often rich in colored feldspars.
About the Strömsbro Granite
Strömsbro granite is red, dominated by the feldspar microcline. It is an isolated event that has probably kinship with rapakivi-granites (see below). It is designated as anorogen, which means that it came later than the Svecokarelian mountain range folding (1.8-1.9 billion years ago). To this beautiful granite not found any practical use will depend on its small extent (about 10 km²) and the large number of cracks.
It is very likely that the granite used in the construction of stone walls at Lervik spring.
Feel free to visit the spring as it is nearby. (http://coord.info/GC5B8P0)
About the rapakivi granite:
Late in the Precambrian (about 1.5 billion years) was formed in Southern Finland and the Åland Islands a few large areas of granite rocks, of which the most typical are rapakivigranites. They are very useful as lead blocks* because they have a characteristic appearance and a limited geographical provenance. Typical of rapakivi granite is that it contains large oval "feldspar eyes". On a fresh fracture surface, reflects these feldspar short light, and the light is split by crevices. Most grains consist of a reddish feldspar surrounded by a ring of grayish oligoclase, which often can be filled with small grains of other minerals. This edge zone crumbles easily, and it is preferably a recess formed around the kali feldspar grains.
It also occurs with the deep rock gabbro and anorthosite in Nordingrå and Ragunda areas in central Norrland. The characteristic red color of the rock in parts of the High Coast, as well as in Åland, depend on these areas colored red rapakivi granite. The word "rapakivi" is Finnish and means "rotten stone", and refers to those graniters tendency to crumble into gravel.
To log this cache you have to find some information:
Find a piece of stone and look at it closer. (magnifying glass can also help)
1a. Has it shiny surfaces? What color have these surfaces and which the mineral is it?
1b.The color comes from ... and is sometimes called ...?
2. On some parts of the vertical surface appears brown-reddish deposits. What do you think of these deposits contain?
Optional:
If you want to photograph yourself or the place be sure not to spoil anything for the next geocacher..
Send your information to me. You don't need to wait for an answer, just log the cache,
but if you have the wrong information, I'll contact you.
* = Glossary:
Lead blocks = Stones whose "trails" can be derived (from the ice age)
Rock type = Compilation of one or more minerals. The rocks are classified according genesis in igneous, sedimentary and metamorphic rocks.
Mineral = Naturally occurring, inorganic solid with a specific chemical composition
Magma = Molten Rock in the mantle or crust
Feldspar = a mineral group of aluminum silicates with sodium, potassium or calcium. Approximately 60% of the earth's crust consists of feldspar. Feldspar is included in among other rock types granite and gneiss. There are two types of feldspar: potassium feldspar and plagioclase. Potassium feldspar is chemically seen a potassium aluminum silicate K [AlSi3O8]. Its color varies in maroon and gray shades. The red is sometimes called salmon or flesh colored. The color is caused by microscopic hematite grains in the feldspar. Plagioclase feldspar and are insoluble in each other at normal temperatures.
Be kind to nature!
Källor/sources:
Internet:
gavle.se, sv.wikipedia.org, sgu.se, nrm.se, skan-kristallin.de
Böcker/books:
Stadens natur av Curt Åberg, Peter Ståhl, Sven Jansson och Göran Sjöberg
Norstedts stora stenbok. Mineral, bergarter, fossil av Per H Lundegård och Sven Laufeld
Våra stenar av Erik Schou Jensen
Bergarter och mineral av Monica Price och Kevin Walsh
Stenar på strand och fält av Arne Noe-Nygaard och Tage Andersen