Föreningen "Loosgrufvan" har sedan 1989 arbetat med återupprätta Los koboltgruva som museum. Sedan mitten av 1990-talet har gruvan varit öppen för allmänheten..

The society "Loosgrufvan" has been working since 1989 to restore the mine and create a museum. Since mid 1990 the museum has been open to the public.

För att logga/To log this cache

För att logga denna Earth cache behöver du besöka själva gruvmuseet då gruvan är en del därav. För öppettider gå in på www.loosgrufvan.se Notera att gruvmuséet är öppet endast c:a tre månader per år (juni-aug).Inträdesbiljetten kostar 90 SEK.

Svara på följande frågor, som skickas per e-mail till adressen i min profil:

1. På hur många ställen i gruvan kan man se en koboltförande malmåder?
2. Vilken färg har malmådern och varför, tror du, att den har den färgen ?
3. När tror du att malmådern bildats? Motivera ditt svar.
4. Hur tror du att den har bildats? Under eller ovan havsytan?Motivera ditt svar.
5. Beskriv formen på den största synliga malmådern.
6. När du står vid GZ (de givna koordinaterna) har du ingången till besöksgruvan på din vänstra sida. På din högra sida ser du en av flygelbyggnaderna. Hur många grundstenar kan du se under flygelbyggnadens sida?

Du kan logga så snart du har skickat dina svar. Vi kontaktar dig om något är oklart. Loggar utan åtföljande svar per e-mail raderas. Likaså om du skrivit svaren i loggen. Foton i loggen välkomnas men är inget krav.

Happy caching och välkommen till Loos!

To log this Earth cache a visit to the mine museum is necessary, as the mine is a part thereof. For opening hours please check www.loosgrufvan.se Please note that the mine museum is open only for three month a year (June-Aug). The entrance fee is 90 SEK.

Send me an e-mail to the address in my profile with the answers on the following questions:

1. How many places, in the mine, can you find where a cobalt ore-bearing vein is visible?
2. Which colour has the vein? Why, do you think, it has this colour?
3. When do you think the ore has been formed. Motivate your answer.
4. How has has the ore been formed? Above or below the sea level? Motivate your answer.
5. Describe the form of the largest visible ore-bearing vein.
6. When at GZ (the given co-ordinates) you will have the entrance to the mine museum at your left. At your right you will see the one of the wings. How many ground stones can you see supporting this side of the wing?

You may log as soon as you sent your answers via e-mail. If anything is unclear we will contact you. Logs without supporting e-mail will be deleted. If you write answers in your log it will be deleted as well. Photos uploaded in your log are most welcome but optional.

Berggrund och malm

Berggrunden i området består av prekambriska bergarter av proterozoisk ålder och är en del av den Fennoskandiska skölden. Området domineras av högmetamorfa, deformerade metasedimentära bergarter och tidigorogena granitoider.

Den äldsta kända utvecklingen inom området började för ungefär 1.900 miljoner år sedan med avsättning av marina sediment på ett hittills okänt underlag. Samtidigt förekommer vulkanisk aktivitet, som resulterade i en avsättning av både felsisk och mafisk lava och aska. Dessa processer pågick i kanske 50 miljoner år och ledde till en förtjockning av avlagringarna och nedpressning av jordskorpan. Med ökande tryck och temperatur mot djupet omvandlades de ytligt bildade bergarterna och genomträngdes av magmakroppar, som långsamt stelnade till granitoider och djupgrönstenar eller amfibolit. Loosområdet domineras av Loosgrönsten som består av metamorft omvandlade basiska (kiselfattiga) vulkaniska bergarter(metabasalt).

Malmförekomsterna i området består av en rad olika sulfid-mineral (föreningar mellan olika metaller och svavel), såsom svavelkis (pyrit), kopparkis, zinkblände, blyglans, magnetkis, arsenikkis, koboltglans, nickelglans, vismutglans, gedigen vismuth och även pechblände. Kobolt sitter främst i mineralet koboltglans, vilket består av kobolt, arsenik och svavel (Formel: CoAsS). Malmmineraliseringen består dels av impregnation i grönsten/amfibolit, dels slirformade koncentrationer längs en kalcitfylld sprickbildning. Åldersbestämning på pechblände från Loos visar 1.690 miljoner år.

Denna typ av malmbildning sker genom att heta salthaltiga vattenlösningar, s.k. hydrotermala lösningar, lakar ut metaller ur berggrunden de passerar igenom. Ofta har dessa processer någon sorts koppling till magmatisk aktivitet (vulkanism eller intrusioner på djupet), åtminstone som värmekälla. Ibland kan även magman utgöra källa till metaller och vattenlösningar. När den heta lösningen svalnar av, förändrar den sin kemi genom reaktioner med sidoberget, eller når en lämplig struktur som en öppen sprickzon så börjar metallerna fällas ut på nytt i mer koncentrerad form i form av föreningar med svavel (sulfidmineral). Även vulkanism på havsbotten kan bidra till malmbildning. Stora mängder havsvatten cirkulerar i sprickor i berggrunden, värms upp av underliggande magma och tar upp metaller ur berget. När vattnet sedan strömmar ut på havsbotten, från sk ”Black smokers”, fälls metallerna ut och bildar en linsformad malmkropp som bäddas in i omgivande sediment.

Bedrock and ore

The bedrock in the area is Precambrian and a part of the Baltic Shield. It is composed mostly of Proterozoic metamorphic sediment rock, granitoids and greenstone.

The oldest known development in the area started approximately 1.900 million years ago with deposits of marine sediments on unknown bedrock. Simultaneously volcanic activity resultied in deposits of both felsic and mafic lava and ashes. These processes were ongoing during about 50 million years and lead to a thicker ground and a pressure downwards of the Earth crust. Increasing pressure and temperature resulted in metamorphose. Magma intrusions cooled slowly and formed granitoids and greenstone/amfibolite. The Loos area is dominated by Loos Greenstone which is a metamorphic basic (silicon poor) igneous rock (metabasalt).

The ore in the area consits of a number of different Pyrites (compound of Sulphur and a metal) such as Pyrite, Chalcopyrite, Sphalerite, Galena, Pyrrhotite, Arsenopyrite, Cobaltite, Nickel Gloss, Bismuthinite, as well as native Bismuth and Pitchblende. Cobalt is mainly found in Cobaltite, a compound of Cobalt, Arsenic and Sulphur (Formula: CoAsS). The mineralization occur as disseminated deposits in greenstone/amfibolite or as deposits in calcite filled veins. Age determination of Pitchblende from Loos shows 1.690 million years.

Hydrothermal processes are behind the ore formation. Hydrothermal activity involves the circulation of hot-water solutions through a magma or through the rocks surrounding an igneous intrusion. These fluids dissolve metal ions. When a solution enters a region of lower pressure, lower temperature, different acidity, and/or different availability of oxygen the metals come out of solution and form ore minerals that precipitate in fractures and pores, creating a hydrothermal deposit. Such deposits may form within an igneous intrusion or in surrounding country rock. If the resulting ore minerals disperse through the intrusion, we call the deposit a disseminated deposit, but if they precipitate to fill cracks in pre-existing rock, we call the deposit a vein deposit. Sulphide deposits also form when ore minerals precipitate around hydrothermal vents on the ocean floor (black smokers) along a mid-ocean ridge.

Principskiss av malmbildning genom utfällning av metaller från varma lösningar som strömmar ut på havsbotten. Utfällning av metaller kan också ske längs sprickpor nere i berggrunden. Infällt foto på aktiv Black Smoker från NOAA Pacific Marine Environmental Laboratory’s Vent Program (foto Dr Michael Perfit).

Principle sketch of ore formation by precipitation of metals from hot water solutions from Black Smokers on the sea floor. Precipitation may also occur in veins deep down in the bedrock. Photo of active Black Smoker from NOAA Pacific Marine Environmental Laboratory’s Vent Program (Photo Dr Michael Perfit).

Kobolt

Kobolt är ett hårt, silvergrått, magnetiskt och metalliskt grundämne med den kemiska beteckningen Co. I jordskorpan finns kobolt, likt nickel, endast i kemiska föreningar. Den svenske kemisten Georg Brandt isolerade kobolt 1735 och visade att det är källan till den blå färgen i bl.a. glas och keramik, som man tidigare trodde kom från vismut.

Det tyska namnet kobalt användes under medeltiden för vissa malmer som inte gav metaller utan endast giftiga ångor vid reduktion. Bl.a. erhölls arsenik. De ansågs vara förtrollade av bergtroll, s.k. kobolde.

Fram till 1900-talet var användningsområdet för kobolt främst som färgpigment för glas och keramik under namnen smalt och koboltblått. Koboltföreningar har upptäckts i egyptiska skulpturer och i persiska smycken från tredje årtusendet år f.Kr., i Pompejis ruiner (förstört år 79 e.Kr.), och i Kina från Tang-dynastin (618-907 e.Kr.) och Ming-dynastin (1368-1644 e.Kr.).

Kobolt förekommer i mineralerna kobaltit, smaltit och erytrit och finns i varierande halter i jordskorpan. Den främsta källan är dock som biprodukt vid koppar- och nickelframställning.

Kobolt räknas till de essentiella spårmetallerna. För gräsätande och idisslande djur är kobolt i fri form essentiellt för vitamin B12-syntesen i tarmfloran. För människan är kobolt essentiellt, då det ingår i vitamin B12. Vitamin B12 är nödvändigt för kroppens produktion av röda blodkroppar och bildandet av myelin, som bidrar till nervsystemets funktion.

Kobolt förekommer i olika legeringar för att ge ökad brottstyrka, motstånd för syreangrepp eller för dess magnetiska egenskaper. En vanlig legering är alnico som bl.a. används till magnet för mikrofoner och högtalare. Kobolt förekommer också i litiumjonackumulatorer.

Kobolt	Koboltfärgat glas	Koboltblått pigment

Cobalt

Cobalt is a chemical element with symbol Co. Like nickel, cobalt in the Earth’s crust is found only in chemically combined form. The free element, produced by reductive smelting, is a hard, lustrous, silver-gray metal.

The Swedish chemist Georg Brandt (1694-1768) is credited with discovering cobalt in 1735, showing it to be a new previously unknown element different from bismuth and other traditional metals. He was able to show that compounds of cobalt metal was the source of the blue colour in glass, which previously had been attributed to bismuth.

The word cobalt is derived from the German kobalt, from kobolde meaning “goblin”, a superstitious term used for the ore by miners. The first attempts at smelting these ores to produce metals such as copper or nickel failed, yielding simply powder (cobalt(II)oxide) instead which also contained the highly toxic arsenic oxide. This decreased the reputation of the ore for the miners.

Cobalt compounds have been used for centuries to impart a rich blue colour to glass, glazes and ceramics. Cobalt has been detected in Egyptian sculpture and Persian jewellery from the third millennium BC, in the ruins of Pompeii (destroyed in 79 AD), and in China dating from the Tang dynasty (618-907 AD) and the Ming dynasty (1368-1644 AD). The pigment used later until the 20th century was called cobalt blue or smalt.

Cobolt is found in the minerals kobaltit, smaltit och erytrit and exists in various concentrations in the Earth’s crust. The most important source however, is as a by-product from production of copper and nickel.

Cobalt is essential to ruminant animals as bacteria in the guts produce vitamin B12. For humans vitamin B12 is essential for the production of red blood cells and myelin which supports the nervous system.

The main application of cobalt is as the free metal, in production of certain high performance alloys, in the preparation of magnetic, wear-resistant and high-strength alloys. The special alloy Alnico is used in permanent magnets in microphones and loud speakers. Lithium cobalt oxide is used in lithium ion batteries.

Cobalt	Cobalt coloured glass	Cobalt blue pigment

Loos koboltgruva

Gruvorna finns omnämnda I dokument redan I slutet av 1600-talet då man gjorde försök att bryta koppar. Flera gånger under 1700-talets början inmutas området, men ingen riktig brytning kommer igång då tydligen kopparhalten var alltför låg. Även vismut upptäcks i gruvan.

Henrik Kalmeter 1693-1750	Loosgruvan idag	Där nere

År 1735 inmutar Henrik Kalmeter vismutfyndigheterna i Loos men det egentliga arbetet kommer igång först 1737. Då anställs gruvarbetare från Falun och från 1738 bedrivs gruvdrift kontinuerligt och mycket intensivt.

Till en början exporteras oförädlad malm till utlandet, där den används till blåfärgstillverkning, men Kalmeter får order att anlägga ett blåfärgsverk på orten. Det får namnet Sohiendal efter Kalmeters hustru Anna Sophia och kompletteras sedermera med ett glasbruk. Tillsammans med gruvan blev detta en betydande anläggning där upp till 17 ton färgmassa per år producerades.

År 1751 examinerar kemisten Axel Fredrik Cronstedt mineral från Loos koboltgruva, vilket leder till upptäckten av ett nytt grundämne, nämligen nickel.

Ett tiotal år senare avtar koboltmalmen och produktionen minskar, vilket leder till konkurs 1773. Med det är en 40-årig gruvepok över. Gruvan övergavs och fylldes snabbt med vatten.

På 1820-talet pumpas gruvorna ur igen men ingen brytning kommer till stånd. Gruvorna vattenfylls igen och 100 år senare töms de åter på vatten. De enda fynden är då de gamla pumparna.

1989 samlas några entusiaster i Loos för att utforska koboltgruvorna på nytt. Dokument från 1752 talar om orter på 15 meters djup, vilket blev det första målet. Projektet blir dock alltför spännande att sluta där, och gruvorna visar sig vara mycket större än man anat. Intresset från ortsbefolkningen ökar och en stor skara frivilliga påbörjar ett omfattande arbete med att rensa gruvhålen. Milliontals liter vatten och hundratals kubikmeter skräp och sten tas upp ur schakten som varit byns soptipp. Det arbetet ledde senare till vad som nu är en fantastisk besöksgruva i Loos.

Loos cobalt mine

Mining activity in the Loos region dates back to the end of the 17th century, when copper was found. No mining however, was started. Also Bismuth was found in the mine.

Henrik Kalmeter 1693-1750	Loos Cobalt mine today	Down there

Henrik Kalmeter, an acknowledged commissioner and assessor, noting evidence of Cobalt in sample ore, quickly acquired the mining concessions in 1735. Mining started in 1737 and the activities were intensified from 1738 and onwards.

Initially, cobalt ore was exported raw, but it was decreed that a facility be built to enable refinement of the ore into luxurious blue pigment on site in Sweden. Thus, the Sophiendal pigment works, named after Kalmeters wife Anna Sophia, was constructed about eight kilometres southeast of the mine. The output of these undertakings peaked at 17 tonnes of pigment annually.

In 1751, sample stones from the Loos coibalt mine were examined by the chemist Axel Fredrik Cronstedt, which led to the discovery of a new chemical element, nickel.

Only ten years later, the cobalt resources were exhausted. With production slowing to a halt, bankruptcy was inevitable, and 1773 marked the end of nearly 40 years of toil. The mine was abandoned and quickly filled with water.

In the 1820s the water was pumped out from the mines shafts and passages but no mining activity was started. The mine was again filled with water and 100 years later the water was once again pumped out but the only findings were the old pumps.

Late in 1989, a group of local enthusiasts came together to explore parts of the cobalt mine. Having studied documents from 1752, they hoped to reach drifts at a depth of 15 meters. But the mine is larger and deeper than expected and the thrill of discovery attracts new volunteers. The ambition is now to clean up the entire complex. And so is that millions of litres of water are pumped out, hundreds of cubik meters of stone and junk are taken from the shafts which for 200 years have served chiefly as convenient village junk dumps. This work led to what later became a fantastic mine for visitors in Loos.

Happy caching and welcome to Loos!

Källor / References:

Loosgrufvan.se

SGU Ba22. Per H. Lundegård: Berggrunden I Gävleborgs län

Berggrundskartan 15F Voxna NV

Nils H. Magnusson: Malm i Sverige del 1

Jan Lundqvist Thomas Lundqvist Maurits Lindström: Sveriges Geologi från urtid till nutid

Stephen Marshak: Earth – Portrait of a planet

Wikipedia