Vid koordinaterna, utanför Göteborgs Naturhistoriska Museum, finns en permanent utställning av olika bergarter. De som står ut ifrån de andra är två stycken sk "Orstensbollar". Dessa Orstensbollar är egentligen "Linsformad orsten" och är funna i Västergötland, närmare bestämt Kinnekulle och Råbäckskalkbrott, den 29 juni 1931 av Walter Kaudern (som även var föreståndare för geologiavdelningen på NRM i Göteborgunder sent 1920-tal).
Namnet "Orsten" kommer ifrån "Or", ett gammalt namn för gris eftersom att stenarna luktar illa när man slår på dem. Anledningen till att dom luktar illa är att det finns kolväten i kalkstenen som frigörs, förutom "Orsten" så kallas det även för "Stinkkalk".
Dessa två orstenar är uppbyggda av decimeterlånga kalkspatstänglar, som ser ut som rektanglar. Dessa stänglar brukar vara ganska långa och ibland ganska tunna. Bryter man av dom så får man en blank brytyta.
Orsten har bildats när kalksten har bildats i en anaerobisk miljö (anaerobisk betyder att det inte finns tillgång till syre) där organisk massa (djur, växter osv) har brutits ner. Detta påminner om processen då det bildas olja. Vissa av orstenarna innehåller depåer av råolja som kan antändas om man slår söder den..
Orstenarna har länge varit kända för sina makrofossil, fossilen är bevarade i tre dimensioner, vilket är väldigt ovanligt.
De äldsta fossil som påträffats i orsten i Sverige är är mellan 542 - 416 miljoner år gamla.
Orsten hittar man i lager av alunskiffer. Alunskiffer är rik på, bland annat, organiskt material och svavel i form av järnsulfider.
Namnet syftar på att bergarten förr nyttjades för framställning av alun. De svenska alunskiffrarna är svarta, bituminösa och innehåller ställvis utvinnbara mängder kolväten och uranföreningar.
I alunskiffret finns även kalk, detta kalk är då samlat i så kallade linser eller bankar av oren kalksten, så kallad orsten.
Alunskifferlager i den svenska berggrunden bildades under mellersta kambrium till äldre ordovicium, men har i många områden eroderats bort. Alunskiffrar uppträder i Sverige främst som olenidskiffer i övre kambrium.
Lokaler med bevarad alunskiffer finns bl.a. på Öland, i Skåne, Östergötland, Västergötland och Närke samt i Storsjöområdet i Jämtland och längs fjällkedjan. Alunskiffer kan innehålla uran, vanadin och en rad andra metaller och ger ofta upphov till förhöjd radonstrålning.
Den är Sveriges största fossila bränslereserv genom att de organiska beståndsdelarna kan bilda olja vid förhöjda temperaturer i berggrunden. Tidigare bröts alunskiffer i stor omfattning i Sverige och nyttjades som bränsle vid kalkbränning, som råvara vid alunframställning och oljeutvinning samt vid tillverkning av gasbetong. Alunskiffer är en presumtiv källa för produktion av uran.
Vid Kinnekulle, där dessa exemplar är funna, så hade man redan 1924 startat en anläggning för att utvinna råolja ur alunskiffret. Men själva anläggningen gick för högtryck under andra världskriget, det var mycket dyrare att få fram olja på detta sättet, 3 gånger så dyrt, men då Sverige var avspärrat var landet tvunget att lita till inhemsk olja, främst för marinens jagare, ubåtar och torpedbåtar.
Här fanns både dagbrott och gruvor under jord. Produktionen av råolja upphörde 1950 och man började istället experimentera med att utvinna metaller istället.
För att logga skicka då ett svar till CO med svar på följande:
1. På den större av de två Orstenarna, tvärs över den, finns en formation som är slätare. Beskriv hur den ser ut och förklara varför du tror att den ser ut på det viset?
2. På platsen finns två olika orstenar. Dessa två stenar har olika storlek, vad tror du anledningen till det är? (Hint: Om du kommer på vad en Orsten består av så är det lite lättare att svara på denna frågan ;-) )
Det skulle vara trevligt om ni skulle vilja lägga upp bilder på er själva vid stenarna, även om detta är helt frivilligt.
Vill man söka information om de andra bergarterna och stenarna så kan ni söka i NRM:s katalog.
http://gnm.se/Vastarvet/Verksamheter/Goteborgs-Naturhistoriska-museum/Faktasidor/Sok-i-Geologikatalogen/