Källor och brunnar
Skillnaden mellan brunnar och källor är att brunnar är grävda ned till, och förbi grundvattennivån för att komma åt dricksvatten, medan källor är platser där grundvattnet bryter fram naturligt i markytan. Källor finns där de naturgeografiska förutsättningarna för dem finns. Många gånger har källorna också dragit till sig mänsklig aktivitet. Ett exempel är att samiska visten alltid placerats så att man kunnat ta sig friskt vatten någonstans, och det är ofta en kallkälla som stått för detta. Vissa källor har länge använts i folktron, som offerkällor och som platser för folkmedicinskt botsökande, ända sedan förkristen tid. Man brukar skilja mellan trefaldighetskällor och midsommarkällor, detta utifrån när man drack dem, men källor uppkallade efter helgon, som till exempel S:t Olof och S:ta Birgitta förekommer också. Då drack man ur källan på dessa helgons respektive festdagar. De källor som är förknippade med långa traditioner rann oftast mot norr, kanske för att ta med sig det onda, sjukan, tillbaka till sitt ursprung eftersom norr ansågs vara ett dåligt väderstreck. Det finns också exempel på källor som var verksamma mot speciella åkommor, framför allt vårtor. Hälsokällorna och brunnsdrickandet är en modernare företeelse, som kan ses som en fortsättning av den gamla seden att dricka i källa. Detta hade sin största utbredning under 1800-talet.