Historia A Mystery Cache

Gustav Vasa
Gustav Vasa, född cirka 1496, död 29 september 1570, var kung av Sverige från 1523 och fram till sin död.
Hans makttillträde, inlett som ett uppror mot unionskungen Kristian II efter Stockholms blodbad innebar slutet för Kalmarunionen.
Gustavs roll i införandet av en svensk arvmonarki ses i dag som grundandet av den moderna nationalstaten Sverige, och det är den 6 juni – datumet då han valdes till kung av riksdagen 1523 – som är Sveriges nationaldag. Han har senare, särskilt från det sena 1800-talet, upphöjts till landsfader och har därmed blivit en viktig nationell symbol.

Erik XIV
Erik XIV, född 23 december 1533, död 26 februari 1577, var Sveriges kung 1560–1568. Som kung tog han norra Estland under sitt beskydd och inledde det förödande nordiska sjuårskriget med Danmark.
Den 26 februari 1577 dog Erik XIV efter att ha ätit förgiftad ärtsoppa, en undersökning påbörjad den 21 januari 1958 i samband med en gravöppning bekräftar att Erik XIV blev förgiftad med arsenik.
Hans kvarlevor förvaras i en sarkofag i Västerås domkyrka.

Johan III
Johan III, född 1537, död 1592, var kung av Sverige 1568-1592, efter att ha tagit makten från sin bror Erik XIV.
Han avslutade nordiska sjuårskriget, men Sverige drogs istället in i nordiska tjugofemårskriget med Ryssland, där man till slut lyckades göra vissa landvinningar. Han arbetade för ett närmande till Polen, och han lyckades få sin son och tronarvinge Sigismund placerad på dess tron.
Johan III var son till Gustav Vasa och drottning Margareta. Han var bror till Karl IX, Magnus och halvbror till Erik XIV.
Johan III dog den 17 november 1592 till en ålder av 64 år, han ligger begravd i Vasakoret i Uppsala domkyrka.

Sigismund
Sigismund, född 20 juni 1566, död 30 april (19 april enl. g.s.) 1632, var som Sigismund III Vasa kung av Polen samt storfurste av Litauen 1587–1632 och även kung av Sverige 1592–1599. Hans försök att balansera Polens och Sveriges kronor misslyckades, mycket på grund av sabotage och till slut krig av hans farbror hertig Karl som sedermera berövade honom och hans kungatrogna land och makt i Sverige.
Avsättningskriget mot Sigismund var ett krig mellan hertig Karl och kung Sigismund av Sverige och Polen-Litauen, som varade mellan 1598-1599. Kriget resulterade i att Sigismund avsattes från Sveriges tron, Svensk-polska unionen upplöstes och att hertig Karl, sedermera kung Karl IX, tog över styrelsen och i slutändan tronen.
Som en följd av detta blev Sigismunds regeringstid kort, enbart 7 år och 249 dagar, 1632 dog Sigismund i en ålder av 68 år.

Karl IX
Karl IX, först känd som Hertig Karl, född 5 oktober 1550 i Stockholm, död 30 oktober 1611 i Nyköping, var kung av Sverige 1604-1611. Han var riksföreståndare och de facto regent redan 1599–1604, efter att ha tagit makten från sin brorson Sigismund.
När han tog makten bekämpade han rådsadeln, och avrättade flera av dess främsta företrädare. När han avled var Sverige i krig med tre grannländer samtidigt: Danmark, Polen och Ryssland.
Liksom brodern Erik XIV antog Karl IX sitt höga regentnummer på grundval av de fantasifyllda regentlängder som vid denna tid utarbetats av historikern Johannes Magnus. I själva verket finns det endast två historiskt belagda svenska kungar med namnet Karl före Karl IX (Karl Sverkersson och Karl Knutsson), så med en mer korrekt räkning hade han varit Karl III.
Åren 1607–08 lät Karl IX trycka ett antal lagar, bland annat Kristoffers landslag, som kompletterades med ett tillägg bestående av Mosaiska lagen. Därmed blev det dödsstraff på brott som svordom, olydnad mot föräldrar och äktenskapsbrott.
Karl IX avled i Nyköping den 30 oktober 1611 och begravdes i Strängnäs domkyrka den 21 april 1612. Hans ryttarstaty (modellerad av John Börjeson) restes 1904 i Göteborg, då det Hisingska Göteborg (se Göteborgs historia) anlagts av honom. I en annan av hans stadsanläggningar, Karlstad (från hans hertigtid), avtäcktes hans staty (modellerad av Christian Eriksson 1908) den 19 juni 1926.

Gustav II Adolf
Gustav II Adolf, född 1594, död 1632, var Sveriges kung 1611–1632. För eftervärlden är Gustav II Adolf mest känd som den som grundlade det svenska stormaktsväldet som skulle göra landet till en av Europas största och ledande nationer under den tidigmoderna perioden.
Efter att Karl IX avlidit i Nyköping den 30 oktober 1611 tillsattes en kort förmyndarregering, men sedan Gustav Adolfs kusin Johan, hertig av Östergötland (son till Johan III), avsagt sig sina tronanspråk, besteg Gustav Adolf Sveriges tron 26 december samma år (kröningen skedde i Uppsala först den 12:e oktober 1617 av ärkebiskop Petrus Kenicius).
Sverige var då ett fattigt land med en svag armé som var i krig med Danmark, Polen och Ryssland. Gustav var en mycket välbildad man och med hjälp av Axel Oxenstierna omformade han landets regering, och med ett flertal innovationer omvandlade han den svenska armén till Europas mest moderna, vältränade och fruktade.
Under hans ledning slöts fred med Danmark och på slagfältet besegrades Polen och Ryssland, där han erövrade mark i Livland och Ingermanland. Hans mest välkända handling var när han lät Sverige gå in i det trettioåriga kriget, där han stod på de protestantiska rikenas sida mot de katolska arméerna under den tysk-romerske kejsaren.
Han var därmed redo att erövra den kejserliga tronen och bli en av Europas stora ledare, men han stupade i strid under slaget vid Lützen 6 november 1632.

Drottning Kristina
Kristina, senare Kristina Alexandra, född 1626, död 1689, var drottning av Sverige i egen rätt från 1632 till 1654, regerande från 1644. Under hennes regeringstid utkämpades stora delar av och avslutades trettioåriga kriget samt Torstenssons krig, vilka ledde till stora svenska landvinster och ökad prestige.
När Kristina var tre år gammal skildes hon från sin far, som hon aldrig mer skulle se. I ett brev den 4 december 1630 anförtrodde kungen sin dotter i rikskanslern Axel Oxenstiernas vård, ifall han skulle dö. Kungen dog redan 1632, innan Kristina fyllt sex år, vilket ledde till att hon då blev Sveriges drottning.
När ständerna 1604 antog bestämmelsen om kvinnlig tronföljd, skedde det under förutsättning att en ogift drottning då snarast skulle gifta sig för att ätten skulle fortleva. Kristina hade också tidigt blivit föremål för giftermålsplaner. Hennes far, Gustav II Adolf, hade en gång tänkt på en förbindelse mellan dottern och den dåvarande kurprinsen i Brandenburg, sedermera kurfursten Fredrik Vilhelm. Förhandlingar om frågan bedrevs också verkligen, men avbröts definitivt 1646. Själv hade Kristina och hennes kusin Karl Gustav hyst ett visst intresse för varandra. Ständerna blev allt enträgnare i att hon skulle gifta sig. Hon tvingades 1647 avge en sorts förklaring, att hon skulle tänka på hertig Karl, men hennes verkliga planer gick i en annan riktning.
Frågan togs återigen upp på riksdagen 1649, då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och livliga överläggningar ägde rum dels med rådet, dels med ett ständernas utskott. Hon tvingades att tillstå, att hon aldrig kunde förmås till giftermål, och då hon påmindes om att hon enligt arvföreningen var skyldig att gifta sig, svarade hon att om hon på annat sätt sörjde för tronföljden var det nog. Hon genomdrev sin vilja, och Karl Gustav utkorades till tronföljare. Steget togs fullt ut vid Kristinas kröningsriksdag i Stockholms storkyrka 20 oktober 1651, då ständerna på vissa villkor erkände hertigen och hans manliga avkomma som rikets arvfurstar.
Hon abdikerade 1654 och konverterade till katolicism, en stor skandal i samtiden, varefter hon slog sig ner i Rom, där hon under flera decennier kom att spela en framträdande roll i stadens kulturliv.Efter en kort tids sjukdom avled Kristina i sitt hem (Palazzo Riario) klockan sex på morgonen den 9 april 1689 (enligt g.s., 19 april enligt n.s.) och begravdes med stor högtidlighet i Peterskyrkan. I testamentet framgår att hon själv hade önskat sig en enkel begravning. Hon begravdes under stort pompa och procession den 23 april 1689. En minnesvård av Carlo Fontana restes över henne 1702 i Peterskyrkan.
Kristina gifte sig aldrig och dog barnlös.

Karl X Gustav
Karl X Gustav, född 1622, död 1660, var kung av Sverige från 1654. Hans korta tid som svensk kung präglades av krig, och han tillbringade större delen av sin regeringstid som ledare av den svenska armén i Polen, Tyskland och Danmark. Armén var mycket framgångsrik och tåget över Stora Bält som ledde till freden i Roskilde är en av Sveriges största krigsframgångar någonsin.
Karl X Gustav var inblandad i flertalet krig:

• Karl X Gustavs polska krig var ett krig främst mellan Sverige och Polen-Litauen som varade 1655 – 1660 och slutade utan tydlig segrare
• Karl X Gustavs första danska krig (1657-1658) var ett krig mellan Sverige och Danmark med Holstein som allierad på svensk sida. När kriget bröt ut 1657 var Sverige redan inblandat i ett krig i Polen samt ett krig mot Ryssland. Sverige var därför mycket svagt vilket föranledde att Danmark anföll Sverige. Kriget slutade med svensk seger efter det avgörande tåget över bält vilket resulterade i den för Sverige mycket förmånliga freden i Roskilde.
• Karl X Gustavs andra danska krig (1658-1660) var det krig som utspelade sig kort efter Karl X Gustavs första danska krig. Kriget slutade med att Sverige fick återlämna Bornholm och Trondheims län.
Karl Gustav hade åter missräknat sig på sin egen styrka, på motståndarens försvarskraft och på de europeiska makternas hållning till hans hänsynslösa svenska erövringspolitik. Karl Gustav höll sig kvar på de danska öarna, som därmed blev krigets huvudsäte, men hans ställning blev under 1659 allt svårare. Holländska flottor spelade herrar i de danska farvattnen, i november 1659 tillintetgjordes vid Nyborg den svenska hären på Fyn av förenade österrikare, brandenburgare, polacker, danskar och holländare, och huvudstyrkan på Själland smälte samman. Planerna på Danmarks tillintetgörelse måste ges upp, liksom förut planerna på Polen. Karl Gustav erkände det, och han erbjöd fred åt både Danmark och Polen, men ännu hoppades han på endera sidan vinna något, och han avslog varje avträdelse även från erövringarna i Roskildefreden, såvida inte ersättning gavs. Han räknade alltjämt med förändringar i makternas inbördes ställning, och han beredde sig till nya ansträngningar.

Sveriges ständer kallades till riksdag i Göteborg den 22 november 1659, kungen anlände dock till staden först på julafton 1659 i sällskap med drottning Hedvig Eleonora, deras fyraårige son, sedermera Karl XI, samt kungens syster, furstinnan Maria Euphrosyne.
Den 5 januari 1660 öppnades ständernas möte – en regelrätt riksdag – i Kronhuset. Efter någon veckas överläggningar insjuknade kung Karl X Gustav i influensa som övergick i lunginflammation. Nedbäddad i Kungshuset avled kungen, mellan klockan 1 och 2, natten till den 13 februari.

Karl XI
Karl XI, född 24 november 1655 på Slottet Två Kronor, död 1697, var kung av Sverige 1660–1697. Hans regeringstid började med skånska kriget med framför allt Danmark, som efter stora ansträngningar avslutades utan betydande landavträdelser. Därefter inriktades Karls ansträngningar till stor del mot att förhindra en upprepning, och det yngre indelningsverket och den karolinska armén skapades. Samtidigt gjorde kungen sig själv till enväldig härskare, och för att kunna finansiera den nya armén genomfördes en omfattande reduktion, som kraftigt minskade adelns tillgångar.
Karl XI, det enda barnet till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, föddes den 24 november 1655 på slottet Tre Kronor och ärvde Sveriges krona den 13 februari 1660. När Karl XI föddes var fadern upptagen med sitt fälttåg i Polen och det skulle dröja ända till julaftonen 1659 innan Karl för första gången skulle få träffa sin far, i samband med den riksdag som Karl X Gustav sammankallat i Göteborg. Riksdagen öppnades den 3 januari 1660, men i slutet av januari blev Karl X Gustav sjuk. Den 12 februari skrev han sitt testamente och dagen därpå avled han. Den fyra år gamle Karl hyllades omedelbart som konung.
Han var son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp och gift med Ulrika Eleonora av Danmark (1656–1693). Han hade bland annat barnen Karl XII och Ulrika Eleonora.
Han regerade även som såsom hertig Karl I över Pfalz-Zweibrücken 1681-1697.
Karl XI avled på Stockholms slott efter en långvarig sjukdom (pankreascancer) 5 april 1697. Han ligger begraven i Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hans staty restes 1897 på Stortorget i Karlskrona.

Karl XII
Karl XII, född 17 juni 1682 på Slottet Tre Kronor, död 30 november 1718 i Fredrikshald, Norge, var kung av Sverige från 1697 till sin död. Huvuddelen av hans regeringstid spenderade han i fält i stora nordiska kriget, där han försökte försvara stormaktsväldet, men trots hans förmåga som fältherre och spektakulära inledande framgångar vände krigslyckan från och med slaget vid Poltava och till slut gick nästan alla erövringar i öst och i Tyskland förlorade. Han genomförde också juridiska och skattemässiga reformer. Han är den mest omdebatterade och omdiskuterade av de svenska kungarna, då bilden av honom varierar väldigt mycket i de olika verk som har skrivits om honom.
Karl tog makten över Sverige efter en sju månaders förmyndarregering, vid femton års ålder. Han var överbefälhavare för de svenska styrkorna under kriget mot trippelalliansen Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland, som inleddes år 1700. Hans ledarskap och taktiska färdigheter bidrog de till de svenska styrkornas inledande triumfer under kriget, och år 1706 hade han besegrat nästan alla deltagare, förutom Ryssland.
År 1708 ledde han sina styrkor i ett fälttåg mot Ryssland, men som fick ett katastrofalt slut med nederlagen i Poltava och Perevolochna, som fick honom att fly till Osmanska riket där han inrättade en exilregering. Han kom att stanna där i fem år tills han återvände till Sverige för att ta itu med Danmark-Norge. Efter två misslyckade fälttåg blev han 30 november 1718 nedskjuten under Fredrikstens belägring. Sverige förlorade kriget, och hade efter fredsavtalen förlorat sin stormaktsställning i Nordeuropa till Ryssland. Det kungliga enväldet försvagades kraftigt och Sverige gick in i en period där makten samlades i riksdagen som kom att kallas för frihetstiden, som varade i ett halvt sekel tills det tog slut i och med Gustav III:s statskupp.

Ulrika Eleonora
Ulrika Eleonora den yngre, född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719–1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora den äldre samt syster till Karl XII.
Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös.
Ulrika Eleonora hade, när hon valdes till drottning, önskat att dela tronen med sitt gemål: en samregering sådan som Maria II och dennes gemål Vilhelm III i England. Genom adelns bestämda avslag måste hon likväl för ögonblicket avstå från denna plan. Drottningens egenmäktighet och oförmåga att finna sig i den nya författningens former, samt det starka inflytande som hennes gemål utövade, gjorde emellertid efter hand de ledande statsmännen benägna för ett tronskifte. Arvprins Fredrik själv arbetade för samma syfte och närmade sig Horn, som vid 1720 års riksdag valdes till lantmarskalk. Då Ulrika Eleonora, som fortfarande hoppades kunna göra sin åsikt om samregering gällande, skrev till ständerna, mötte hennes förslag även denna gång motstånd.
I en ny skrivelse, av 29 februari 1720, avsade hon sig regeringen till förmån för sin gemål, endast förbehållande sig rätt att i händelse av hans död återtaga sin förra höghet. Den 24 mars 1720 hyllades Fredrik av Hessen som kung.
Under sin korta tid som regent skapade Ulrika Eleonora inte mindre än 181 nya adelsmän, vilket är rekord för en svensk regent.

Fredrik I
Fredrik I, Friedrich av Hessen, född 18 april (enl. g.s; 28 april enl. n.s.) 1676, död 25 mars (g.s.; 5 april n.s.) 1751, var kung av Sverige från 1720 och från 1730 regerande lantgreve av Hessen-Kassel i Tyskland. Fredrik var framgångsrik fältherre i det spanska tronföljdskriget på de allierades sida mot Frankrike. Han blev änkeman utan barn 1706, friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora och gifte sig med henne. Hon blev drottning efter Karl XII:s död, men abdikerade 1720 till förmån för sin man, som fann sig väl i rollen som konstitutionell monark under frihetstiden.
Fredrik införde furstehuset Brabant i Sverige som unikum, och dess hessiska gren skulle ha blivit svensk kungaätt, men han avled utan egen tronarvinge i denna.
Till den nye tronföljaren Adolf Fredrik och hans gemål stod Fredrik I i gott fastän föga intimt förhållande; han bemötte dem med utmärkt godhet och uppmärksamhet, men lyckades aldrig vinna deras tillgivenhet, väl närmast på grund av sitt sedeslösa levnadssätt. År 1748 drabbades Fredrik I några gånger av slaganfall, och från den tiden fick en namnstämpel, av vilken han förut mera undantagsvis betjänat sig, ersätta hans plats i regeringen. Han avled av kallbrand den 25 mars 1751 på Wrangelska palatset i Stockholm.
Om Fredrik I kan vidare tilläggas att han införde förbud mot dueller samt instiftade det officiella ordensväsendet avsett främst för svenska, men även för utländska medborgare. Då tillkom Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneorden.
Genom Eufemia av Sverige och elva generationer härstammade han från kung Magnus Ladulås.

Adolf Fredrik
Adolf Fredrik, född 1710, död 1771, var furstbiskop av Lübeck 1727-1750 och kung av Sverige från 1751. Han utsågs 1743 till svensk kronprins efter hattarnas ryska krig under påtryckning från tsarinnan Elisabet.
Den 26 maj 1756 beslutade riksdagen att kung Adolf Fredrik skulle signera regeringsbeslut med en kunglig namnstämpel, eftersom kungen ansågs vara ointresserad av att regera och hellre stod vid sin älskade svarvstol och tillverkade snusdosor. Av det skälet samlades därför ofta ärenden på hög utan att skrivas under inom rimlig tid. Namnstämpeln fick användas i de fall då kungen efter minst två tillsägelser vägrat underteckna regeringsakter, eller då kungen till följd av ovilja nekade underteckna de utnämningsärenden vilka gått hans personliga vilja emot.
Adolf Fredrik dog troligen av slaganfall den 12 februari 1771 klockan 20:15 efter att ha intagit sin supé som bestod av surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling, champagne och "hetvägg" (semlor).
"Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd", skriver den samtida greve Johan Gabriel Oxenstierna.

Gustav III
Gustav III, född 1746, död 1792, var Sveriges konung 1771–1792. Han genomförde 1782 en statskupp, som gjorde honom enväldig. Efter att ha startat ett krig mot Ryssland fick han dock stora problem inrikes, och när han kraftigt minskade adelns privilegier 1789 ökade missnöjet i vissa kretsar ytterligare. Detta ledde till sammansvärjningar för att döda honom, vilket till slut lyckades. Gustav III anses vara en av de mest begåvade, aktiva och kontroversiella kungarna i den svenska historien. Han har skildrats på mycket varierande sätt efter olika historikers synvinklar.
Hans krig mot Ryssland 1788-1790 slutade utan landvinningar eller -förluster efter slaget vid Svensksund, som blev en seger mot den ryska flottan. Gustav var personlig vän med det franska kungahuset och engagerade sig i motståndet mot den franska revolutionen och undertryckte all opposition med järnhand. Han skadesköts under en maskeradbal på Operan 16 mars 1792 av attentatorn Jacob Johan Anckarström och avled några veckor senare på Stockholms Slott där han avled i sviterna av blodförgiftning och lunginflammation den 29 mars 1792. Hans sista ord blev "Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig litet grann".
Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Gustav IV Adolf
Gustav IV Adolf, född 1 november 1778, död 7 februari 1837, var kung av Sverige 1792–1809. I Napoleonkrigen tog han konsekvent ställning mot Napoleon I, vilket till slut ledde till finska kriget, som ledde till förlusten av den östra rikshalvan. Missnöjet var så starkt att han 1809 avsattes i en statskupp, och han levde resten av sitt liv på kontinenten under allt fattigare förhållanden.
Gustav IV Adolfs politik och envishet vid tiden för Napoleons marsch genom Europa ledde till att förtroendet för honom som regent minskade, vilket berörde honom mindre eftersom han var övertygad om giltigheten av kungadömet av Guds nåde.
Gustav IV Adolfs personliga avsky mot franska revolutionen och Napoleon och hans orealistiska syn på Sveriges militära styrka, gjorde att Sverige förklarade Frankrike krig (Svensk-franska kriget 1805–1810). Till kriget bidrog att Sverige var beroende av handeln med Storbritannien, och därför motsatte det s.k. kontinentalsystemet, som var en handelsblockad mot Storbritannien. Kriget slutade dåligt för Sveriges del; vid Freden i Paris tvingades man ändå gå med i kontinentalsystemet. Även det så kallade Finska kriget 1808-09 slutade illa. Vid Freden i Fredrikshamn som undertecknades den 17 september 1809, tvingades Sverige avträda Finland till Ryssland.
Missnöjet med kungen hade växt under flera år och nu gick hans motståndare till handling. När kungen i mars 1809 beslutat sig för att ta befäl över södra armén, under pågående större krig med Ryssland i Finland, gick generalen Carl Johan Adlercreutz den 13 mars, med sex andra personer, upp på slottet och förklarade att "hela nationen vore försatt i häpnad öfver rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade afresa och att man vore fastbesluten att afböja den".
De arresterade kungen och han sattes med sin familj i husarrest på Gripsholms slott.
Den 10 maj samma år avsattes han av ständerna genom en statskupp och han och hela hans familj, inklusive den tioårige kronprinsen, förklarades vara den svenska kronan för all framtid förlustiga.

Karl XIII
Karl XIII, född 26 september (g.s.) 1748 i Wrangelska palatset i Stockholm, död 5 februari 1818 på Stockholms slott, var konung av Sverige från 1809 och Norge – under namnet Karl II – från 1814 till sin död. Han var även hertig av Södermanland.
Sedan Gustav IV Adolf avsatts fick Karl XIII agera marionettkung och tvingades adoptera den danske prinsen Kristian August, som emellertid avled av slaganfall redan 1810, vilket orsakade stor uppståndelse och starka rykten om förgiftning. I samband med begravningståget för Kristian August genom Gamla stan i Stockholm den 20 juni 1810 mördades riksmarskalken Axel von Fersen på Riddarhustorget, anklagad av folkhopen för att ha förgiftat den danske prinsen.
Man var tvungen att utse ny kronprins. Carl Otto Mörner sändes till Frankrike för att inhämta kejsar Napoleon I:s åsikt i tronföljdsfrågan, men agerade där på eget initiativ och sålde svenska kungakronan till den franska fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte. Det påstås att Karl XIII förfasade sig över att behöva adoptera en advokatson från Pau. Men han blev ganska snart nöjd med sin nye adoptivson, som fick namnet Karl Johan, och sonson.
År 1812 tog Karl Johan över regentskapet i praktiken, efter att kungen blivit allt äldre och tröttare. Karl XIII kunde bland annat mitt under regeringssammanträden somna och förbli sovande under resten av mötet och var inte alltid medveten om vad han godkände eller avslog utan lät sig lätt påverkas av andra regeringsmedlemmar.
Kung Karl avled klockan 22.14 den 5 februari 1818 och efterträddes av Karl XIV Johan, som i praktiken styrt landet ända sedan kungörelsen den 27 mars 1812. Officiellt kungjordes att Karl XIII den 17 mars detta år insjuknat i bröstfeber och att han "...pröfvat nödigt att uppdraga vården om Sig och Riket åt H. K. Kron-Prinsen".