SVENSKA
En resa tillbaks i tiden
Följ med på en resa bakåt i tiden, en resa så lång att avståndet nästan blir ofattbart.
Om vi tänker oss att det tar en sekund per år att färdas har vi efter drygt en minut nått till andra världskriget. Efter en timme och femton minuter passerar vi Egyptens pyramidbyggen. Femtiosju dagar och nitton timmar senare möter vi de första människorna.
Efter ungefär fem år är vi framme vid vårt slutmål, Skåne för 120 – 160 miljoner år sedan.
(Skåne för 120 - 160 miljoner år sedan?)
Nu möter vi en totalt annorlunda värld. Landskapet är platt och låglänt med vidsträckta skogar av kottepalmer och barr- och ormbunksträd. På många platser övergår landet i strandnära träsk och sumpmarker.
Grönskan är intensiv och det varma fuktiga klimatet, ungefär som i dagens Florida , med återkommande regnperioder fyller landskapet med frodiga växter. Vi befinner oss i dinosauriernas tid, fotspåren efter stora tvåbenta rovödlor kan än i dag ses i berggrunden. Flockar av väldiga långhalsade växtätare betar bland trädkronorna. I luften glider flygödlor med meterbreda vingspann och i de grunda kustvattnen letar stora hajar ständigt efter byte.
Det här är samtidigt en geologiskt orolig tid i Skåne. Jorden landmassa har sedan miljoner år hängt samman i jättekontinenten Pangea. Men nu håller den amerikanska kontinenten är på att brytas loss från Europa. Spänningarna i jordskorpan får marken att spricka och glödande lava väller fram. Jordskalven avlöser varandra i ett avlångt område tvärs över Skåne och vidare ut i ett Atlanten, som ännu inte finns. Denna förkastningszon kallas idag för Tornqvistzonen, som sträcker sig från Svarta havet till norr om Skottland.
Som svarta monument reser vulkankäglorna sig över urskogens trädtoppar. Ur de många kratrarna stiger röken. Marken är het och det pyser och ryker ur mindre håligheter och öppningar.
Sten, aska och glöd kastas upp i luften och lavan flyter längs bergssidorna. Himlen färgas röd av den brinnande skogen. Utbrotten kan vara i dagar, månader och till och med under flera år.
Så småningom sker utbrotten allt mera sällan, för att till slut upphör de helt. Den amerikanska kontinenten har nu definitivt slitit sig loss från Europa och ett nytt hav, Atlanten, ser dagens ljus.
När de två landmassorna glider allt längre isär förskjuts också den vulkaniska sprickzonen mellan dem mot väster och ut i havet. Kvar i landskapet står de slocknade vulkankäglorna. Oändliga tidsrymder förflyter. Regn, vindar och långa perioder av nedisning får berget att spricka, vittra och slipas ned.
(Jällabjär utanför Röstånga är Skånes största vulkanruin)
Idag återstår lämningar av ett drygt hundratal vulkaner i mellersta och östra Skåne. Ibland som tydligt skönjbara höjder i landskapet, och ibland bara som förstenade lavapelare från vulkaners inre som blivit kvar sedan de mjukare yttre bergarterna eroderats bort. Vulkanism har förekommit i hela Sverige. Men de skånska vulkanerna är de som var aktiva senast.
Vulkaner, en oändlig cykel av födsel och död
Vulkanutbrott hör till de mest dramatiska och spektakulära men samtidigt destruktiva geologiska fenomen vi kan bevittna. Vulkanerna fungerar som ventiler för hettan från jordens inre. Vid ett vulkanutbrott tränger het magma upp mot jordens yta och rinner ut som lava.
Forskare försöker förutsäga vulkanutbrott genom att mäta förändringar i marklutningen som påverkas av stigande magma inuti vulkanen, följa jordskalvsaktiviteten då en stigande magman ger ofta upphov till lokala jordskalv och mäta den förändrade sammansättningen av utströmmande gaser i samband med ett utbrott. Mätningarna äger rum på dagens aktiva vulkaner, och i bästa fall kan ett utbrott förutsägas något dygn i förväg.
Metoderna är relativt grova och det är svårt att med säkerhet säga när och om magma når ytan och utbrottet startar. Ibland sjunker magman tillbaka ner i magmakammaren eller sprider sig åt sidorna i något spricksystem. Många vulkanutbrott sker dock ofta i en gradvis upptrappning av aktiviteten över flera dygn, vilket gör det möjligt att evakuera folk i riskområden.
På kort sikt medför ett vulkanutbrott stor förstörelse för naturen och de som bor i den närmaste omgivningen. Stora utbrott som sprider aska och gas långt upp i de övre delarna av atmosfären kan även ha en global påverkan på klimatet.
På lite längre sikt är påverkan snarast positiv. Vulkanaskan är full av näring och mineraler, som ger upphov till bördiga jordar och gynnar växtligheten.
Sett i ett riktigt långsiktigt geologiskt perspektiv har vulkanism och magmatism har skapat de landområden och kontinenter vi bor på. Utan dessa krafter skulle förmodligen hela jordens yta vara vattentäckt. En del forskare menar att det var just runt heta vulkaniska källor på havsbottnen som livet uppstod. Tidiga organismer fick sin energi genom omvandling av kemiska ämnen, kemosyntes, i stället för solenergi och fotosyntes. Dessutom är det vulkaniska processer som skapat många av de malmförekomster som vår moderna civilisation är uppbyggd på.
Vanligtvis uppstår vulkanutbrott och jordbävningar där två plattor möts. De flesta av jordens mest aktiva vulkaner finns just vid sådana plattgränser, t.ex. längs kanten av stillahavsplattan - området omkring Stillahavsbäckenet kallas ibland för "The ring of fire". Det finns tre typer av plattgränser som karaktäriseras av hur plattorna rör sig i förhållande till varandra. De olika typerna av gränser är förknippade med olika typer av fenomen vid jordytan.
Omvandlingsgränser där plattorna glider längs varandra.
Divergerande gränser där plattorna rör sig från varandra.
Konvergerande gränser eller kollisionsgränser där plattorna kolliderar och bildar antingen subduktionszoner, den ena plattan trycks ner under den andra, eller områden där plattorna pressas ihop och bildar bergskedjor. I områden där mer än två plattor möts uppstår mer komplexa situationer.
Utan tvekan är det så att vulkanism och magmatism är förutsättningar för livets uppkomst och utveckling på jorden, så som vi känner det idag.
I vulkanens inre
Inne i en vulkan stiger den smälta bergartsmassan - magman - upp och samlas i en magmakammare på några kilometers djup under vulkanen. I vissa vulkaner står magmakammaren i kontinuerlig förbindelse med krateröppningen, och vulkanen är mer eller mindre ständigt aktivt. Oftast är dock kraterröret blockerat av stelnad lava. Först när trycket i magmakammaren blivit tillräckligt högt får vulkanen ett utbrott. Magman rinner ut som lava ur vulkanens centralkrater, eller ur olika sidokratrar och sprickor på vulkanens sidor.
Gaser som frigörs ur magman när denna stiger uppåt accelererar förloppet och gör att utbrottet blir explosivt, ungefär som när man öppnar en flaska med kolsyrad läsk efter att ha skakat denna så gasen frigjorts. Är utbrottet explosivt kommer huvuddelen av materialet ut som vulkanisk aska som faller ned i omgivningen, i vissa fall som ett hett gas- och askmoln som rusar ned för vulkanens sida och förbränner allt i sin väg. Detta är den farligaste typen av utbrott.
På många vulkaner ligger snö och is. Vid ett utbrott blandas den vulkaniska askan med smältvatten från och bilda en slamström, såkallad lahar. Floden av slam störtar ned i omgivande dalgångar och begraver städer och byar i sin väg. De kraftiga slamströmmarna kan också utlösas av kraftiga regnoväder som river med sig aska från vulkanens sluttningar efter det att själva utbrottet upphört.
Även när en vulkan inte har utbrott märks ofta en viss aktivitet i form av utströmmande gaser och varmt vatten i gejsrar och heta källor runt vulkanen. En del av dessa gaser har sitt ursprung i den underliggande magman, men det mesta vattnet utgörs av vanligt grundvatten som cirkulerar i berggrunden och blir uppvärmt av den vulkaniska hettan. I en gejser sprutar det kokande vattnet upp likt en fontän ur marken, för att sedan rinna tillbaka ner i berget igen. Ofta fälls olika mineral, exempelvis svavel, ut runt dessa källor.
De skånska vulkanerna och Tornqvistzonen
Basaltpelarna som i dag finns kvar tyder på att de skånska vulkanerna troligen var såkallade sköldvulkaner. Dessa vulkaner har en rundare form som byggs upp av lava som flyter ut på kanterna och bygger vidare på vulkanen i lager efter lager. Vulkanerna är ett resultat av kraftig förkastningsverksamhet för ca 120 – 160 miljoner år sedan i den så kallade Tornquistzonen.
Tornquistzonen är en av de största geologiska deformationszonerna i norra Europa och svaghetszon mellan två delar av den större eurasiska kontinentalplattan, den östeuropeiska plattan med Baltiska skölden och den västra delen av kontinentala Europa. Den skär från Nordsjön mot sydöst genom Nordjylland, Skåne och Polen ner till Donaus mynningsområde vid Svarta havet.
Rörelserna i den 20 till 50 km breda zonen började för ca 400 miljoner år sedan när de två plattorna kolliderade. De skånska åsarna eller urbergshorstarna Hallandsåsen, Nävlingeåsen, Linderödsåsen, Kullaberg, Söderåsen och Romeleåsen som alla löper nordväst – sydostlig riktning har tillkommit genom omfattande förkastningsrörelser i zonen under en lång tidrymd.
Horstarna och vulkanerna är ungefär samtida med Alperna, skillnaden är att de ett antal gånger har blivit nerslipade av inlandsisar. Ännu idag har Juskushalls formen av en vulkan men det är bara den hårda vulkankärnan som återstår i form av basaltpelare som sticker upp ur jorden uppe på toppen. Pelarna är resterna från den lava som blev kvar i centralkratern och sidokratrarna. När basalten svalnade av från mycket hög temperatur minskade volymen och den tätnade. Sprickor uppstod i ett regelbundet polygonmönster, vanligast som femkantiga (pentagoner) eller sexkantiga (hexagoner) pelare. Basalt är en svart till mörkgrå färgad, kompakt och slitstark bergart med en densitet på 3,0 g/cm3. Eftersom den är så slitstark så ”överlever” den erosion och vittring bättre än de omgivande porösa bergarterna. Sluttningarna består istället idag av grus och sten som inlandsisen fört med sig och lämnat kring vulkanens kärna.
Som ett eko från forntiden
Att Skåne trots allt sitter ihop med Sverige i dag beror på att Afrika brakade in i Europa för ungefär 70 miljoner år sedan. Kollisionen mellan de båda kontinenterna ledde till sammanpressande krafter i Tornquistzonen, och fortfarande sker rörelser. Sydvästra Skåne rör sig med fyra millimeter per år österut i jämförelse med nordöstra delen. Det sydvästra blocket drar sig även söderut med en hastighet av två millimeter per år. Dessa rörelser är orsakade av förändringar i den mittatlantiska ryggen, och skapar spänningar som kan utlösas i form av jordskalv.
Ett kraftigt jordskalven inträffade den 16 december 2008, kl 06:20, med epicentrum strax öster om Skurup. Skalvet uppmätte en magnitud av 4.7 – 4.8 på richterskalan, det var ett av de kraftigaste i Sverige på över 20 år och kändes tydligen i både Danmark och Göteborg.
Att logga Earthcache Juskushall:
För att logga denna Earthcache måste du besvara och utföra följande frågor och uppgifter:
Hur högt över havet finns basaltpelarna på Juskushall?
Vad hette de två geologiska tidsåldrarna för 100 – 160 miljoner år sedan då de svenska vulkanerna skapades?
Ibland smälter vulkanaskan ihop till ett fast material. Vad kallas det? (Vid Djupadalsmölla finns rester av sådant material, N56 00,973 E013 23,145)
Nämn ytterligare tre ställen (plats & land) utanför Sverige där det går att finna basaltpelare som påminner om de på Juskushall.
Leta reda på en 5-kantig pelare med ungefär lika långa sidor. Betrakta pelaren som en regelbunden konvex pentagon. Räkna sedan med hjälp av densiteten ut hur mycket 1 m av en pelaren väger. Använd lämpligt viktmått (gram, kilogram eller ton).
Fotografera gärna de vackra 5-6 kantiga basaltpelarna på Juskushall och bifoga i din log, som ytterligare ett bevis på ditt besök. Högst frivilligt, inget krav.
Dina svar och din uträkning skickar du i ett mail till cacheägaren. Redovisa inga svar i din log.
Du behöver inte vänta på ett godkännande från för att logga. Vid eventuella frågor eller kompletterande uppgifter kontaktar cacheägaren dig.
Happy caching!
Ludde Lump
P.S
Passa på att leta efter 
Söderåsen S23-24 (GCZDJ3) när ni ändå är i området...
D.S