Torv bildas när växtmaterial på grund av surhet och brist på syre hindras från att brytas ned helt och hållet. Det består huvudsakligen av våtmarksvegetation: främst myrväxter som mossor, halvgräs och buskar. Allteftersom den ackumuleras kan torven uppta vatten, och våtare förhållanden skapas långsamt och våtmarken breder ut sig. Först uppstår näringsrika kärr med kärrtorv. Under lämpliga förhållanden avskiljs ytvattnet genom avlagringar från det stillastående grundvattnet. Kärrvattnet får ett lågt pH-värde (3,4-3,7), knappt några näringsämnen och endast lite syre frigörs så att aerob och anaerob nedbrytning av växtstoff hämmas. Fattigkärretsflora är anpassad för dessa förhållanden, och dess avlagringar bildar fattigkärret.
Vid torvbildningen genomgår växtdelarna vissa kemiska processer – vanligen gemensamt betecknade som humifiering – som innebär att växtsubstansen avger en del av sitt syre och väte, så att kolhalten ökas. Om dessa processer fortgår under längregeologiska tidsrymder, övergår torven i ännu mer kolhaltiga bildningar: brunkol och stenkol.
Man har i vissa kollager identifierat flera av de jordarter som bygger upp de nutida torvmossarna. Men i dessa, som bildats under den geologiskt mycket korta tidsrymden efter den senaste istiden, spelar dessa långsamt verkande processer en mycket underordnad roll. Uppkomsten av sumpgas i vissa torvlager visar dock att förvandlingen alltjämt fortgår. Torv bildas med en hastighet av cirka en millimeter per år.[4]
De svenska torvmossarnas jordarter har nästan helt och hållet präglats av de förhållanden som rått på platsen där de avlagrats.
Råtorven innehåller ungefär 90 % vatten, medan den i torkat tillstånd innehåller cirka 60 % kol och då kan användas som bränsle.