Anna-Lotta hade en enda svaghet: Män med extremt tättsittande ögon. Denna svaghet fick henne att år 1809 smuggla hem en sårad rysk soldat till sin enkla boning på Djäknebölsklinten. Menige soldaten Putinskij och Anna-Lotta gav så småningom upphov till en ny världsmedborgare och fler skulle följa. Kommande generationer Putinskijs stretade på med diverse olika projekt, bl a den revolutionerande idén att föda upp stör i vodkafyllda dammar för att framställa vodkakaviar. All-in-one, så att säga.
Inte förrän fram emot 1950-talet fick en av dem lust att besöka sin anfaders hemland. Det var Lars-Gunnar Putinskij.
”Järnridå, vaddå?” tänkte Lars-Gunnar. ”No big deal.” Av sin engelske brevvän James, vars far Harvey Bond hade de mest osannolika kontakter, fick han namnet på en person som kunde skicka honom över gränsen med en katapult. Så enkelt var det!
Lars-Gunnar började då förbereda sig för sitt stora äventyr. Han bytte efternamn och strök ändelsen
-skij, för att få en modernare klang och göra sig mer intressant än han faktiskt var. Han odlade ett glest Leninskägg (rödlätt) och byggde sin egen samovar av ett gammalt gengasaggregat. Sedan kände han sig tämligen redo. Lars-Gunnar var inte den som tänkte så länge på saker och ting.
Han tog sig till Östtyska gränsen i sin hembyggda lådbil och stämde träff med katapultmannen. De läste väderleksrapporter och frågade stjärnorna om vilken natt som lämpade sig bäst för katapultskjutning av medellång man med rödlätt skägg. Till slut kom natten då det skulle ske.
På den östtyska sidan samma natt hade den unga Stasi-aspiranten Rosa Klebb just vunnit en ölhävartävling och kände sig smått på pickalurven och dessutom tämligen amorös. Hon tittade suktande på samma stjärnor som de två på andra sidan gränsen sett, drömde om en robust och fin kille med ett Leninskägg och började helt otippat fundera på en sångtext hon ville skriva. Och just när hon tänkte på hur en klämmig refräng skulle vara så damp Lars-Gunnar ner strax bredvid. Rosa såg detta som ett tecken från den himmelske fadern, Karl Marx, och slängde sig genast i famnen på den förvånade Lars-Gunnar. (I Rosas efterlämnade saker hittade man faktiskt sångtexten, som långt senare översattes till engelska och då kallades: ”It’s raining men”)
Rosa var som sagt knuten till Stasi och förstod snabbt att den neddimpande mannen sannolikt var en spion eller kanske rent av Josef Stalin fast mest troligt en byfåne från Gunzenhausen. Men också hon föll pladask för lite tättsittande ögon, som ju var ett Putinskijskt släktdrag, och vägrade släppa taget om honom när hon uteslutit Stalin och byfånen. Hon ställde då genast krav på villkorslös kapitulation, dvs äktenskap.
Det var inte så Lars-Gunnar tänkt sig sitt äventyr men såg ingen möjlighet att undkomma vare sig Rosas armar, ben eller misstankar just då. Giftemål blev det och efter ett tag föddes även en liten gosse som döptes till Vladimir.
När Rosas osunda intresse för skodesign gått för långt tyckte Lars-Gunnar att det var dags att tänka på refrängen. Han packade ner en camembert, en skruvmejsel samt lille Vladimir i en ryggsäck, faktiskt prototypen för Fjällrävens Kånken, och fotvandrade ända till Moskva. Och såvitt jag vet lever de där än idag, Lars-Gunnar och lille Vladimir.
Ingen kunde nog ana vad Anna-Lottas och Rosas svaghet för tättsittande ögon skulle leda till. Men nu vet i alla fall ni hur det kan slumpa sig ibland.
Platsen för cachen är precis den där Lars-Gunnar gjorde sitt första misslyckade försök att bygga en vedeldad älgfångare. I gömman finns ett par skruvar som Lars-Gunnar tog från Kreml när han lämnade en matlåda till lille Vladimir här om året.