Drakryggen EarthCache
-
Difficulty:
-
-
Terrain:
-
Size: 
(other)
Please note Use of geocaching.com services is subject to the terms and conditions
in our disclaimer.
Ett av länets alla smultronställen. Drakryggen är ett naturfenomen mellan Bjurholm och Fredrika. Packa en rejäl fikakorg för på denna vackra plats vill man gärna stanna länge. Här finns också möjlighet att grilla.
Naturen kring Lögdeälvens dalgång erbjuder fina miljöer för fågel- och växtintresserade. Här finns ett av Norrlands främsta laxvatten och det är stor chans att få se bäver och till och med utter.
Längs Lögdeälven kan du vandra i 85 km genom två kommuner, Nordmaling och Bjurholm. Övernattningsstugor, vindskydd, hängbroar, terrängtrappor, spångade avsnitt och iordningsställda rastplatser finns utplacerade på mycket strategiska ställen längs hela sträckan så att både längre och kortare turer kan göras. Här har naturen genom årtusenden skapat ett underverk som gör att ingen kan undgå att förundras av dess skönhet.
Enkel beskrivning av nipornas bildning
Fram till för cirka 20 000 år sedan hade Skandinavien täckts av en mäktig inlandsis under 100 000 år. Isen hade med sin tyngd pressat ner jordskorpan. En global klimatförbättring gjorde att inlandsisen sakta började smälta bort. När trycket av isen försvann höjdes landet igen.
Ett nytt skede inleddes när dalgången med sina enorma delta-avlagringar bestående av sand och finare material började höja sig ur havet. Allteftersom landhöjningen fortgick ”grävde” älven sig ner i sina egna avlagringar. Detta ledde till att branta älvstränder växte fram och ett säreget landskap skapades. De speciella formationerna kallas för NIPOR. De förekommer i de större norrländska älvdalarna under högsta kustlinjen. Speciellt Ångermanälven är känt för sina nipor, men de förekommer exempelvis även vid Lögdeälven, Umeälven samt i Värmland vid Rottnan uppströms sammanflödet med Granån. Niporna kan bli upp till omkring 50 - 70 meter höga och kan bli mycket branta och nästan vertikala speciellt i de övre delarna där siltinnehållet ofta är högt. En anledning till detta är att negativa portryck orsakar en cementering i silten.
(Silt = en finkornig jordart som har kornstorlek från 0,002 - 0,063 mm)
Klicka här för att se en intressant animation om istiden och landhöjningen.
Detaljerad beskrivning av nipornas bildning
Fram till för cirka 20 000 år sedan hade Skandinavien täckts av en mäktig inlandsis under 100 000 år, istäcket var flera kilometer tjockt. Istäcket hade sitt centrum i området för höga kusten och bottniska viken där den var ca 3000 m tjock. Isen hade med sin tyngd pressat ner jordskorpan här med ca 800 m. En global klimatförbättring gjorde att inlandsisen för ca 18000 år sedan sakta började smälta bort med för Sveriges del början nere i Skåne. Vartefter isen smälte så minskade belastningen av dess vikt på jordskorpan som sakta började höja sig igen. Isen var som tjockast över höga kusten och bottenhavet (Fig. 1). Till en början skedde höjningen snabbt och troligtvis relativt våldsamt med kännbara jordskalv.
Fig. 1. Östersjöns utvecklingsskeden efter den senaste istiden, modifierad ur Fredén (2002).
(BP=years before present)
När isen drog sig tillbaka så fanns det på många ställen under den s.k. jökellopp, floder eller älvar under isen av smältvatten som även förde med sig och sorterade upp materialet i det som kallas rullstensåsar. Sådana smältvattenfloder precis som vanliga föredrar att följa en fördefinierad fåra. Vid sidan om åsen avsätts ofta glacial lera. Siltavlagringar avsattes i huvudsak, när den smältande isen längre inåt landet genererade stora mängder strömmande vatten som eroderade jordar belägna högre uppströms. Silt är den mest lätteroderade jordarten och genererades i stora mängder från de siltmoräner som är vanliga i Norrland och som kunde sjunka till botten först i lugnt vatten. Sådana förhållanden rådde i många norrländska älvar och dalgångar som var översvämmade, höga havsvattenståndet i detta skede utgjorde ett nätverk av små fjärdar och vikar där det på grund av deras stora djup kunde avlagras silt och sedan sand i tjocklekar om flera tiotals meter. Detta skiljer ut förhållandena längre söderut mot de som rådde i älvarna längre norrut är att avlagringen skedde här under en epok då isen i resterande Norrland smälte i mycket snabb takt och generade större smält-vattenmängder vilket ledde till högre vattenhastigheter i dessa älvar. Allt eftersom landhöjningen fortgick och kustlinjen flyttades smältvatten-mängder vilket ledde till högre vattenhastigheter i dessa älvar. Biflöden till älven eroderade de med ut fåror och det karaktäristiska niplandskapet bildades. Urgröpningen fortgår på sina håll än idag tills den når en fastare, mer svåreroderade undergrunden av morän eller berg nås (Christiansson & Arner, 1995). I niporna så underlagrar silten ofta av grövre sediment som sand och ibland förekommer att båda underlagras av lera. Bildningen av älvsediment är en dynamisk process som involverar vattnets strömming och processen med landhöjning, som hela tiden flyttar kustlinjen bort från älvmynningen. Silt kräver låga vattenhastigheter för att lägga sig vid botten medan sanden sedimenterar vid högre, följaktligen avlagras sanden redan vid älvdeltat medan silten gör så något längre ut till havs (Christiansson &, Arner, 1995). Allteftersom deltat flyttar sig i takt med att kusten drar sig tillbaka pga landhöjningen så kommer deltats sandsediment att överlagra silten där den tidigare låg ute i havet (Fig. 2).
Fig. 2. Principen för avsättning av fluviala sediment av den typen som förekommer längs liknande älvar.
Silt
Silt förekommer över hela landet, dels som en renodlad jordart, dels som beståndsdel i andra jordar (SGU, 2013). Ren silt avsätts i svagt strömmande vatten och förekommer som sväm- och svallsediment i de delar av landet som befinner sig under högsta kustlinjen, i tjockare skikt i de norrländska älvdalarna och runt Mälaren och Vänern. Silt kan klassificeras som en finkornig jord, ett mellanting mellan lera och sand. Kornstorleken för silt kan variera alltifrån 0,002 till 0,06 mm. Man brukar dessutom gruppera silt i delfraktioner (Hillden, 2009). Gränsen mellan lera och silt (nedre gräns) är definierad vid 0,002 mm då lerans plastiska egenskaper tydligt avtar här samt att lerpartiklar sällan är större än 0,005 mm vilket motsvarar fraktionen finsilt (Larsson, 2008). Gränsen mellan lera och silt är därför något överlappande och lerinnehållet i siltfraktionen har stor betydelse för dess plastiska egenskaper och vattenhållande förmåga. Silt räknas till en av de farligaste jordarna ur tjälsynpunkt. Benägenheten att tjäla är större än för lera trots att båda har god vattenhållande förmåga. Skillnaden förklaras med att lera har mycket låg permabilitet och är därför inte är tjälfarlig på samma sätt som silt, där vattnet vid begynnande frysning tenderar att strömma och ansamlas i s.k. okularlinser, som ger en volymexpansion i marken. Silt är även tjälfarligare än sand under normalt dränerade förhållanden då sanden tack vare lägre kapillär stighöjd och vattenhållande förmåga saknar vatten som kan frysa till is varvid den högre permabiliteten här saknar betydelse (Knutsson et al, 1998). Silt räknas till friktionsjordarterna även om man i många fall vid praktisk beräkning räknar med en kohesion om 2 to 3 kPa, vilket dock endast är en grafisk anpassning till Mohr-Coulombs brottkriterium. (Christiansson & Arner, 1995). Silt är i torrt tillstånd oftast fast men kan vid störning eller stötning uppträda flytande, t.ex. vid schacktning skred eller höga porvattentryck vid belastning (Knutsson et al, 1998).
Mer information kan du hitta på informationstavlan som sitter på vindskyddet.
---------------------------------------------------
Observera att svaren på frågorna ska mailas till CO, skriv alltså INGA svar i loggen!
Man får gärna logga cachen som "Found" innan man fått svar på frågorna från CO. Är svaren helt felaktiga eller om det inte kommer ett mail med svar så kommer loggen att tas bort.
Svara på följande frågor:
1. Se dig noga omkring, kan du se några tecken på förändringar utefter älven och drakryggen, vad beror dessa förändringar på och vad kommer det att få för konsekvenser på lång sikt?
2. Ibland förekommer sk. Nip-ras, varför bildas dessa ras?
3. Ungefär hur hög är nipan? När du är vid punkt N 63° 55.916 E 018° 52.113 (cachens koordinater) vad för höjd över havet visar då din GPS? Gå sedan nerför trappen (Himlastegen) vid punkt N 063 55.938 E 018 52.143 och kolla även här vad höjden är över havet. Om du tar skillnaden mellan dessa höjder kan du tala om ungefär hur hög nipan är.
Det är helt frivilligt men det uppskattas om du lägger upp en bild, och gärna på dig själv, när du är i området.
Källor:
Bogdanski A. 2013. Skred i nipor och konsekvenser för vattenkraftsanläggningar i Ångermanälven.
Christiansson R, Arner E. 1995. VASO-dammkommittes Rapport nr 4. Elforsk. p. 8-16.
Fredén C. National Atlas of Sweden. (Ed.), 2002. Geology.
Hilldén A 2009, Beskrivning till jordartskartan 6C Kinna SO, Sveriges geologiska undersökning, p.1-15
Knutsson S, Larsson R, Tremblay M, Öberg-Högsta A-L. 1998, Siltjordars egenskaper-Statens geotekniska institut. p. 3-74
Larsson R. 2008. Jords egenskaper- Statens geotekniska institut. p. 1-62
SGU. 2013. Skred och ras. Hämtat från Sveriges geologiska unders- öknings hemsida (www.sgu.se)
Övriga källor:
http://www.bjurholm.se/default.aspx?di=1878
http://www.hembygd.se/solleftea/vad-ar-en-nipa/
http://www.nordmaling.se/default.aspx?di=9897
http://www.sgu.se/om-geologi/jord/fran-istid-till-nutid/
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Nipa
Additional Hints
(No hints available.)