Denna kraftledningsgata är en dubbel 130 KV-ledning som kommer från Länsmansgården på ledningen Tuve-Repeshäll till en transformatorstation vid Torslanda.
Världens första kommersiella kraftöverföring över en längre distans ägde rum 1893 mellan Hällsjöns kraftstation och gruvfälten i Grängesberg, en sträcka på 15 kilometer. Vattenkraften hämtades från Vasselsjön och överföringen skedde med växelström. En av Sveriges första större kraftledningar gick mellan Untraverket vid Dalälven och Värtaverkett i Stockholm och invigdes 1918. Sträckan var omkring 132 kilometer.
Vid rimfrost och fuktigt väder kan det höras ett fräsande ljud från kraftledningar. Det orsakas av att elektroder frigör sig från ledaren, accelereras ut i luften där en jonisering sker. För detta åtgår energi, koronaförluster, som tas från kraftöverföringen. Fenomenet kallas koronaurladdning och uppstår när det elektriska fältets styrka på ledarytan uppnår en viss gräns. Denna gräns påverkas starkt av framförallt spenningsnivån samt ojämnheter på ledarytan, vilka kan utgöras av rimfrost, fuktig snö, vattendroppar vid regn och dimma samt ev repor.
Förutom via det fräsande ljudet kan koronaurladdningen i mörker ofta uppfattas som en svagt blåaktig aura kring ledarytan.
Koronaförlusterna kan för vissa 400 kV-ledningar i det svenska stamnätet bli avsevärda vid ogynnsamma väderförhållanden vintertid (speciellt rimfrost, och då ibland även vid klart väder), upp till cirka 100 kW/km ledningssträcka.
Förlusterna kan motverkas genom sänkning av driftspänningen eller, mest effektivt där driftsäkerheten så medger, frånkoppling av särskilt utsatta ledningar, speciellt nattetid och under helger. Härigenom kan temporärt stora energibesparingar göras, ibland med hundratals MWh per ledningsfrånkoppling.
Koronaurladdningen orsakar också radiostörningar nära ledningen i mellan- och långvågsbanden.