Kambrium
Kambrium är en geologisk period under den paleozoiska eran och rymmer tiden 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan. Kambrium följer på ediacara, och representerar tidsperioden före ordovicium. Basen av kambrium definieras till de första fyndet av spårfossilet Phycodes pedum. GSSPn för gränsen ediacara-kambrium ligger vid Fortune Head, Newfoundland i Kanada.
Namnet kambrium som geologisk tidsperiod föreslogs första gången av Adam Sedgwick 1835, sedan hans studerat en lagerföljd i norra Wales. Sedgwicks kambrium kom delvis att gå omlott med den av Roderick Murchison 1839 föreslagna periodindelningen silur. Kambriums gräns framåt i tiden kom inte att fastställas förrän 1879, då Charles Lapworth införde benämningen ordovicium för det dubbelperiodiserade tidsintervallet
Den största händelsen inom Kambrium är att livet i vattnet började på allvar, det marina djurlivet inte bara ökade utan varelserna började få skelett också vilket tidigare var omöjligt för det fanns nästan inget syre i luften. Nu när dom hade fått skelett så var det ju möjligt för dom att lämna kvar fossila rester och forskarna har analyserat och forskat vidare men inte kommit fram till någon logisk lösning varför djuren helt plötsligt började producera hårddelar, d v s skelett. Denna märkliga händelse kallar man för den “kambriska explosionen”. Men hur kunde djurlivet i vattnet börja? I början (urtiden) så var luften helt syrefri men den har sakta ökat till dom 21 % som vi är vana vid och luften har blivit mer och mer ren från stora vulkanmoln och solljuset har letat sig fram till jorden. När solljuset kom så började alger att utvecklas på grundare vatten och djuren som tidigare fick näring på syntetisk väg började anpassa sig och utveckla sig till algätare. Och när syret ökade till sin normala nivå så kunde djuren utveckla ett skelett och bli skaldjur t ex trilobiter som man har hittat några fossiler ifrån. En kort sammanfattning av Kambrium tiden skulle kunna vara att jorden har utvecklat syre och släppt in solljus så att dom havslevande djuren kan utveckla sig och få ett skelett, än inga djur på land.
I Sverige finns det kambriska bergarter i Skåne, Västergötland, Öland, Östergötland, Närke, Jämtland samt Lappland.
De kambrosiluriska bergarterna i Jämtland.
När erosionen får verka på ett höglänt område under lång tid, blir dalarna allt vidare och höjdsträckningarna allt mindre, tills det slutligen uppkommer ett slättland, där kanske en och annan fristående bergshöjd står kvar som en rest av det forna berglandskapet. En på detta sätt bildad slätt kallas avjämningsyta eller peneplan. Under tidsperioden närmast efter det att urberget bildats blev på detta sätt stora delar av Sverige nedbrutet till vidsträckta bergsslätter, vilka vi nu kan spåra under senare tiders avlagringar. Man finner om man ser på en karta över området öster om Storsjön, att topografin ändrar karaktär mot väster efter en ganska markerad gräns och avlöses av vidsträckta, flackvågiga terrängen. Det beror på att man här har en viktig förändring i berggrundens geologiska byggnad.
Den flacka terrängen låter oss ana att det här finns ett peneplan, som döljer sig under de mer eller mindre mäktiga kalkstens- och skifferlagren. Över denna svagt böljande slätt höjer sig Östberget på Frösön, som kommer ett par hundra mil västerut ifrån och är urberg som slitits med vid skollöverskjutningen, undre skollan. Det röjer också för oss beskaffenheten av detta underlag. Östberget består av porfyr och är tektoniserad i växlande intensitet och innehåller på östra sidan inklämda partier av kvartsit och kambriska skiffrar. Längst ned i botten i östra branten ligger en skiva granit som i sin tur vilar på sedimentära skiffrar.
De låga bergshöjder, som begränsar slätten i öster, markerar hur långt avjämningen hade fortskridit, då den märkliga scenförändringen inträffade, som man har kallat den kambrosiluriska översvämningen. Den med vittringsgrus täckta landytan sjönk sakta under havsytan, som trängde in från väster, där ännu ingen stängande fjällkedja existerade. Under ständiga växlingar i utbredning nådde havet fram till det höglänta fastlandet österut, som troligen också överskreds. I Brunflo, Lockne och Näs församlingar finner man idag konglomerat, d.v.s. sammankittade, rundnötta stenar och vågnött grus, som utpekar en forntida strand.
Alunskiffer
Alunskiffer är en bergart som förekommer i den så kallade Alunskifferformationen, en litostratigrafisk bergartsformation som förekommer på flera platser i Sverige.
Alunskiffer är uppbyggd av sedimentära bergarter som bildades under kambrium och den äldre delen av ordovicium för 515–485 miljoner år sedan. Det sediment som blev alunskiffer avsattes i en syrefattig miljö på havsbottnen. Sedimentet hade en hög andel organiskt innehåll, vilket gör att alunskiffer får en lätt doft av petroleum. Vid repning av ytan med metall får alunskiffer ett brunt streck.
Det finns även andra kambriska svarta skiffrar och slamstenar i norra Sverige, men dessa saknar ofta alunskifferns karaktäristiska drag. Dessa hänvisas till exempel i Jämtland till Kläppeformationen.
Alunskiffer är rik på uran och har därför en viktig position ur energisynpunkt. Värdet av uranet och oljan i den svenska alunskiffern är många hundra miljarder kronor.
Det är en trolig anledning till att försök till prospektering av närområden, Hackås, gjorts under de senaste åren.
Spår från den kambriska alunskiffern kan man hitta vid koordinaterna!
För att logga denna EC måste man besöka platsen och besvara följande frågor. Dessa mailar ni till CO. Vänta inte på att få svaret godkänt utan logga found. Jag återkommer om det är något som är fel.
1 Vid koordinaterna finns en sten, vad är det för sten?
2 Vad är det för speciellt med en sådan sten? Vad har den för egenskap om man skulle dela på den?
3 Stenen kommer från en speciell bergart som finns i området, vilken?