Segelflygstråket är 1050 m långt, med en hårdgjord 650 m lång bana i mitten. Den sträcker sig i stort sett i nord-sydlig riktning, alltså i 360 respektive 180 grader i förhållande till norr. Man kallar det stråk 36 resp. 18, då man tar bort nollan på slutet. Att man kallar det för STRÅK, beror på det vedertagna ordet för en landningsbana som är gräsbevuxen.
Segelflygplanen som numera används, är nästan uteslutande konstruerade av glasfiberarmerad plast eller ev. andra ännu starkare kompositmaterial.
De flesta segelflygplanen är ensitsiga, men det finns också tvåsitsiga, som bl.a. används vid skolning och även vid tävlingar. I de tvåsitsiga sitter man placerade efter varandra, där den pilot som sitter främst är befälhavare ombord, såvida inte en lärare sitter bak och har ansvaret för flygningen.
Alla segelflygplan har typiskt långa, slanka vingar, som gör att det kan glida långa sträckor. Spännvidden mellan vingspetsarna varierar oftast från 15 m till 20 m för olika typer, men även större spännvidder förekommer.
De flesta segelflygplan bogseras upp av ett motorplan, med en 50 m lång lina mellan planen. Piloten i segelflygplanet avgör själv, hur långt upp han vill följa med. Då kopplar han ur linan från segelflygplanet med ett urkopplingshandtag och fortsätter flyga själv. För att sedan komma upp på högre höjd, söker piloten efter uppvindar, TERMIK, som bildas av när solen värmer upp marken. På vissa ställen bildas då stora ”bubblor” av varm luft, som kan stiga med flera meter per sekund. På så sätt kan segelflygaren under dager hålla sig uppe flera timmar, genom att passa på att kurva runt i dessa termikblåsor för att ”tanka” ny höjd och kunna flyga vidare.
Ett segelflygplan har ett mycket högt s.k. glidtal i förhållande till vanliga motorplan. För ett ensitsigt segelflygplan med 15 m spännvidd, kan glidtalet t.ex. vara 45, vilket innebär att planet sjunker 1 meter efter 45 meters flygning framåt i 100 km/timman. Det kan således tillryggalägga 4,5 mil medan det sjunker 1000 meter. På så sätt kan en pilot flyga många 10-tals mil under en solig dag, om han kan hitta nya termikblåsor under färden att kurva upp i och tanka ny höjd.
Det vanligaste är, att varje pilot landar här på fältet där han startat, men skulle det bli så, att inte höjden skulle räcka till för att komma tillbaka hit, så får det bli en s.k. utelandning på ett lämpligt fält någonstans. Då får några andra som finns på flygfältet åka iväg med en flygplansvagn och hämta flygplanet och piloten, sedan vingarna och stabilisatorn på flygplanet monterats av och stuvats in i vagnen, dock ej piloten :). Detta är fram för allt vanligast under tävlingar, då alla försöker att flyga en förutbestämd sträcka, även om inte vädret är det allra bästa alla gånger.