Väggebergs stuga Traditional Geocache
-
Difficulty:
-
-
Terrain:
-
Size: 
(small)
Please note Use of geocaching.com services is subject to the terms and conditions
in our disclaimer.
[SW] Cachen är inte gömd i grottan.
[ENG] The cach is not hidden inside the cave.
Väggebergs stuga
(grotta/cave)
Från parkeringsplatsen går det en upptrampad stig till
grottan.
Jag ska nu berätta en sägen om Väggebergs käring och
pojken i Dalaryds torp. En gammal hedersgubbe, den nu
döde Nils i Grindsbo under Tyresbo har för mig omtalat
både denna och flera andra historier om nejdens
sevärdheter, när glöden under sagokvällarna slocknade
på härden i hans stuga, och nordan tjöt sin sorgesång
över tallarna på Hamra mo. Jag låter med någon
omskrivning fader Nils själv berätta.
”För länge, länge sen, när min farfar gick och läste
för prosten Duverus, bodde i Dalaryd torp en gubbe,
som hette Niklas. Han hade flera barn, men ingen var
gladare och vackrare än hans äldsta son, Erik, som
förresten gick och läste samma år som farfar min. En
kväll, det var vid solståndstiden, när himlen i
skymningsstunderna är som ljusast och kledorna sjunga
som allra värst – skulle den då omkring nittonårige
Erik gå till Tjärsjön och lägga nät. När detta var
gjort, skulle han förstås gå hem, men medan han låste
ekan vid en dybrun stubbe, fick han höra ett underligt
klagande rop uppåt bergen, där Väggebergs stuga låg.
Han gick dit, men hörde nu intet. Som han inte det minsta
var rädd, satte han sig på en sten att vila. Bäst han så
satt,
fick han se en bländfager ungmö stiga upp ur grytet och
komma fram till stenen, där han satt. Hennes hår var gult
som korn i mognad, och ögonen strålade som Tjärsjön själv
en himmelsk dymmeldag. Erik blev alldeles förtrollad och
blixtrande kär i skogarnas väna mö. Hon satte sig i hans knä
och började klaga, att viddernas ensamhet låg så tung på
sinnet
när kledran skrek i kvällens tystnad, och hon längtade till
en
jordisk varelse, som hon kunde få älska på mänskligt vis. Ville
nu
Erik bli hennes allt, hennes ensamhets tröst, skulle intet i
världen
fattas honom. Allt skulle gå honom väl i händer. Tjärsjön skulle
ge
hopar av fisk, när abborna i Hjorten vore som döda, harar
skulle
springa för hans fötter vid första steg han tog med bössa på
axeln,
och tjädern skulle han kunna skjuta på flera stenkasts håll.
Sådana
lockelser kunde inte Erik stå emot, och han svor henne sin tro
vid
de tändande stjärnornas sken.
När han kom hem kröp han tyst som ett lodjur på jakt, ned i
bädden, där brodern sov. Morgonen därpå steg han tidigt upp
för att vittja de utlagda näten, som nu vore så proppade med
fisk,
att han hade fulltung börda. Men han var inte längre sig lik
utan
gick som en drömmare omkring i solljuset och längtade till
kvällens
ro, då han åter skulle få träffa sin huldremö i skogens
sköte.
En väldigare jägare, än Erik var, hade socknens befolkning
aldrig
fött, men en tystare och mera inbunden yngling hade heller
inte
bygdens tärnor skådat, och hans drömmande ögon satte deras
unga
hjärtan i brand, men ingen brydde han sig om, och alla fingo
därför
gå i hopplös längtan. Dock var det till sist en piga på Viggesbo,
som
lockade ur honom hans hemlighet, när de en gång hade
söndagssällskap
från kyrkan. Han talade då om, att Väggebergs fagra rå, som
dittills
ingen sett, var hans älskade ungmö, och att hon lärt honom
förstå
djurens språk och furornas susning i skogen. Till henne trånade
han,
då dagen grydde, på henne tänkte han, då träden kastade sin
minsta
skugga, och till hennes möte ilade han som jagat rådjur i sprang,
när
björnarna på Hjorten somnat.
Men han erkände också, att han inte kände sig fullt lycklig med
detta liv.
När han såg den väna skogsjungfrun komma emot sig som, som en
bedårande prinsessa med leende mun och strålande ögon, då
kände
han barnets glädje inför julljusets tindrande sken. Men när han
blev
ensam om dagen, då var världen glädjetom och mörk som livet
för
syndaren efter fallets ögonblick.
Och nu skedde liksom ett under, när han för en människa yppat
sin
hemlighet. Den vackra Anna föreföll honom i denna stund
oändligt
mycket skönare än skogens förtrollade mö, och utan att rätt
veta,
vad han gjorde, gav han henne en kyss på varma mänskliga
läppar.
Då hördes i skogen en suck så gripande hemsk, att vägkantens
furor
skälvde. Det lät som ett rådjurs sista skri, som en klagande ugglas
i
nattens vindel svepte platsen, där de båda unga stodo så att
markens
örter sänkte sina blommor som i bävans bön. Efter den dagen var
det
slut på Eriks glädje. Allt vad han tog för sig gick på oturs vis
från det
största till det minsta. Skulle han hugga, slog yxan fel, täljde
han, brast
kniven, och sågbladet gnisslade i stocken om ”sviken tro,
sviken tro,
sviken tro”. Det blev på detta sätt i längden outhärdligt,
och han måste
slutligen bort i skogen till bergen på Viggesbo mo. Där satte han
sig
som förr på ljungklädd tuva men nu i sorgens vemod och grät.
Då nalkades sakta och med dröjande steg Väggebergs sagosköna
rå.
Hon slog sig ned vid hans sida och talade om sorg och kval.
Hon
föreföll honom nu så skön som solen vid sin nedgång från
brandgul
himmel, som månens skimmer på sakta vaggande våg.
”Min lyckas tid är nu gången” sade hon, ”och
sorgens evighet går in.
Ty när ett skogens väsen ger en mänsklig son sin tro, då ger
hon
honom allt, mer än sitt liv, sin sällhet. Men svikes hon, får
hon
inte som jordens döttrar dö, utan måste leva i ständig sorg och
saknad.
Så länge furorna kring Tjärsjöns stränder susa, skal jag gå här och
sucka.
Längta och klaga efter dig, som bröt din ed. Hade du varit mig
trogen,
hade jag fått frid, fått leva och blivit min evighets trolldom
kvitt.
Men nu ska jag sörja mig gammal och ful, bli en käring som
aldrig
viska mer om kärlek och tro. Jag var dömd att tiga med mitt
grymma
öde, jag måste lite på din fria vilja ett år eller två. Hade du
hållit ut i trohet,
tills granen satt två gånger frö, då hade jag fått bli människa som
du, min
skönhet hade jag fått ha kvar, och en trognare maka skulle aldrig
ha svurit
sin tro vid de signade klockornas klang. Men nu farväl, farväl för
alltid!
Jag förlåter dig allt och går till skogen för att tråna och lida i
evig längtans sorg.
Dock ska du till slut ge mig en avskedets kyss att jag i gråtung
dimma må
minnas min lyckas tid."
Och med ens var Erik ensam, tröstlöst ensam som en enda levande
bland
slagfältets tusende lik. Sen den dagen var det också slut med Eriks
glädje.
Han tyckte sig aldrig kunna ångra nog, att han kunnat skänka henne
livets
fulla värde, att bli människa som han. Aldrig kunde han förlika sig
med
den tanken, att en skogens ande var i själ och hjärta bättre än
jordens
syndfulla barn. Och därför att han svikit den bästa, den mest
renhjärtade
varelse i världen, sörjde han sig trånsjuk och dog i armod några år
därefter.
Men sen dagen visar sig Väggebergs rå blott en enda gång vart
tionde år,
dagen för hennes och Eriks avsked. En gammal gubbe i Dalaryd sade
sig i
min barndom ha sett henne, och hon var då gammal och ful som det
ledaste troll.
Men ögonen vore vackra, och blicken skvallrade om all världens
längtan i sorg.
På grund av sin nuvarande fulhet i ålderdomens skröpliga gestalt
kallas hon
med det mindre vackra namnet ”Väggebergs käring”.
Avskrift av gammal sägen, folkminnesarkivet i Stockholm
Additional Hints
(No hints available.)