Guldsmedshyttans Stora silvergruva
Gamla gruvan, Kungs gruvan eller Prins Gustafs gruva är andra
namn på denna gruva. Man började troligtvis bryta här så smått
redan på 1400-talet. I perioder var det ingen aktivitet här alls
och fyndigheterna var sporadiska och ringa. Men man gjorde en del
försök både på 1500-talet och 1700-talet. Men det var först på
1840-talet då Erik Elzvik tog sig an gruvan som de stora
fyndigheterna upptäcktes.
I 29 år var gruvan i drift och den stängdes 1871 då hade man
bärgat drygt 6ton silver från gruvan vilket var 18% av hela
Sveriges totala brytning av silver under den tiden.
Silver
(latinskt namn Argentum) är ett metalliskt grundämne
som tillhör gruppen ädelmetaller, och gruppen myntmetaller.
Metallen används ofta till smycken. Det används också som
elektrisk ledare där mycket höga krav på låg resistans krävs,
exempelvis till inneslutning av supraledande material i de största
elektromagneterna. Tanken är att om kylningen av supraledaren
fallerar så att supraledningen upphör, så ska de mycket stora
strömmar det är frågan om kunna gå genom silvret istället utan att
ge så höga temperaturer att ledarna smälter. Detta eftersom silver
lär ha den lägsta resistansen av alla icke-supraledande ämnen vid
tänkbara temperaturer. Silver har också en mycket hög
värmeledningsförmåga.
Silver är även godkänt som färgämne i livsmedel, med E-nummer E
174.
Den kemiska beteckningen Ag kommer av
argentum, det latinska ordet för silver (betyder även
pengar).
Hur bildas silver
Alltsedan de första mänskliga civilisationernas uppkomst har
människan utnyttjat metaller utvunna ur mineral i berggrunden till
verktyg och prydnadsföremål. I vår tid utgör malmbrytning och
metallutvinning en bas för den tekniska och industriella
utvecklingen. Med malmmenar man en bergart som innehåller
en sådan koncentration av metaller att den är ekonomiskt brytvärd.
Är malmkroppen för liten för att vara brytvärd talar man om en
mineralisering. De flesta metaller, med undantag av järn och
aluminium, förekommer normalt endast i mycket små mängder i
jordskorpan, utspridda som s.k. spårämnen i olika silikatmineral. I
en malm eller mineralisering är de kraftigt anrikade och
koncentrerade till särskilda mineral, oftast oxider (föreningar med
syre, exempelvis järnmalmsmineralen hematit och magnetit) eller
sulfider (föreningar med svavel, exempelvis kopparkis, zinkblände
och blyglans).
Ädelmetallerna silver och guld finns endast i mycket små halter
i jordskorpan, och även i många malmer förekommer de endast i låga
halter och utvinns som biprodukter vid brytning. Silver finns
ibland i små mängder ihop med blymalm (ex. i Sala och här i
Guldsmedshyttan), guld ihop med kopparmalm (ex. i Falun, Boliden,
Aitik). Endast vid kraftig koncentration bildar dessa metaller egna
mineral (silver) eller uppträder i gedigen form som ren metall
(silver eller guld).
Metaller kan koncentreras genom såväl magmatiska som metamorfa
och sedimentära processer. Vissa järnmalmer (troligtvis bl.a.
Kiruna-malmerna) liksom malmförekomster med titan, vanadin, krom,
nickel eller platina kan bildas genom att malmmineralen direkt
kristalliserar från en magma och genom sin tyngd samlas i botten av
magmakammaren. Vanligt är annars att metallerna koncentreras i
varma, salthaltiga vattenlösningar (hydrotermala
lösningar), vilka antingen kan härstamma direkt från magman
eller utgöras av grundvatten som uppvärmts av en underliggande
magmakropp, och som lakat ut metaller ur omgivande berggrund.
Metallerna kan sedan fällas ut i det uppspruckna berget ovanför
magmaintrusionen. Detta gäller t.ex. flera stora förekomster av
koppar, molybden och tenn i Anderna och Klippiga bergen, som bildar
malmer av s.k porfyr-typ (porphyry copper etc på
engelska). Andra malmtyper bildas när lösningarna träffar på
kalksten i omgivningarna, s.k. skarnmineraliseringar (gäller en del
koppar-bly-zink-malmer här i Bergslagen och i Oslo-området). Ibland
fälls bly, zink, silver och guld ut i kvarts- eller kalcitgångar
längs förkastningssprickor på större avstånd från magmaintrusionen,
i vissa fall utan något uppenbart samband med magmatisk aktivitet.
Möjligen kan i senare fall de malmbildande lösningarna ha bildats
genom metamorfa processer (omvandling av berggrunden), då vatten
kan frigöras ur berggrunden genom uppvärmningen.
En vanlig malmtyp är sulfidmalmer med koppar, bly, zink, silver
och guld vilka avsatts i samband med vulkanism på havsbottnen.
Stora mängder havsvatten cirkulerar i sprickor i berggrunden, värms
upp av underliggande magma och tar upp metaller ur berget. När
vattnet sedan strömmar ut på havsbottnen fälls metallerna ut och
bildar en linsformad malmkropp som bäddas in i omgivande sediment.
Flera exempel på sådan pågående hydrotermal malmbildning, s.k.
black smokers, har påträffats längs de mittoceana ryggarna på
senare år. Sker malmbildningen i en vulkanisk öbåge kan malmen
bevaras, veckas och deformeras ihop med omgivande vulkaniska och
sedimentära bergarter, och inkorporeras i den kontinentala
jordskorpan. Huvuddelen av malmerna här i Bergslagen och
Skelleftefältet har troligen bildats på detta sätt, liksom en del
malmer i fjällkedjan högre delar (ex. Stekenjokk). Även många
järnmalmer har troligen bildats genom utfällning på havsbottnen,
såsom Bergslagens kalk- eller kvarts-bandade järnmalmer.
Principskiss av malmbildning genom utfällning av
metaller från varma lösningar som strömmar ut på havsbottnen i
vulkaniskt aktiva områden. Utfällning av metaller kan också ske
längs sprickor nere i berggrunden. Infällt foto på aktiv s.k. black
smoker med sulfidutfällning på havsbottnen från NOAA Pacific Marine
Environmental Laboratory's Vents Program (foto Dr. Michael
Perfit).
Principskiss med profil genom berggrunden, vilken
visar hur motsvarande malmtyper ser ut efter det att berggrunden
veckats och deformerats, och ovanliggande berg sedan eroderats
bort. Malmkroppar i svart. Det är på detta sätt många av våra
svenska malmer uppträder idag.
Här i den mellansvenska Bergslagen har malm brutits sedan tidig
medeltid, kanske ännu tidigare. Här finns en rad metallförekomster
knutna till 1900 miljoner år gamla vulkaniska bergarter i en båge
som sträcker sig från norra Uppland och Gästrikland via södra
Dalarna, Västmanland och östligaste Värmland (Bergslagens
hjärtland) till Närke, Östergötland och Södermanland. Såväl
järnförekomster (ex. Dannemora, Grängesberg) som komplexa
sulfidmalmer med koppar, zink, bly och andra metaller (ex. Sala,
Falun, Garpenberg, Zinkgruvan) förekommer i detta område. Det finns
otaliga nedlagda gruvor och skärpningar i Bergslagens skogar, men
de enda förekomster som bryts för närvarande är sulfidmalmerna i
Garpenberg i södra Dalarna och Zinkgruvan vid Åmmeberg i Närke,
samt Lovisagruvan vid Stråssa i Västmanland.
Källor: Wikipedia och Naturhistoriska riksmuseet
För att få logga denna
earthcache som funnen måste du :
1. Maila svaret på de följande fem frågorna till
cacheägaren.
A. Vad heter denna
earthcache?
B. Hur djup är gruvan
enligt informationsskylten?
C. Vad för metall har man
förutom silver brutit i gruvan?
D. Vad kallas de
stenhögar av ”skräp sten” som ofta finns runt äldre
gruvor?
E. Beskriv hur
sulfidmalmer bildas.
F. Förklara hur metamorfa
processer går till.
2. Ladda gärna upp
ett eller flera foton av dig vid gruvhålet i din logg. Det är ej
ett krav men det vore önskvärt.
Free counters