BERGGRUNDEN
Urberget i Västra Götalands län har bildats under en lång tidsperiod för 1 900–900 miljoner år sedan och är mycket varierande och komplext uppbyggt. De karakteristiska platåbergen på Västgötaslätten tillhör den fossilförande berggrunden och är rester av 530–420 miljoner år gamla, sedimentära bergarter. De har skyddats från erosion av flackt liggande diabasgångar som är ca 280 miljoner år gamla.
SÅ BILDAS BERGARTER – BERGARTSCYKELN
När smält berg (magma) stelnar bildas magmatiska bergarter, t.ex. granit och gabbro, som när de blottläggs vid jordytan genom vittringsprocesser bryts ner till bl.a. lera och sand. Sandkorn sedimenterar i relativt grunt vatten och ger upphov till sandsten. Lerpartiklar avsätts på större djup och bildar lerstenar och skiffrar. Kalkstenar bildas av skal från plankton och större djur. Dessa bergarter kallas med ett gemensamt namn för sedimentära bergarter. De kan vid bergskedjebildning omvandlas under höga tryck och temperaturer till metamorfa bergarter, t.ex. kvartsit och gnejs. Alla bergarter kan smälta och bilda ny magma.
Urberget
Huvuddelen av urberget i Västsverige bildades ursprungligen djupt nere i rötterna av en bergskedja som kanske var lika mäktig som dagens Himalaya. Bergskedjan låg längs kanten av en gammal kontinent som idag motsvaras av berggrunden i östra och norra Sverige. I samband med bergskedjebildningen för 1 750–1 550 miljoner år sedan utsattes berggrunden för stort tryck och upphettning. Både yt- och djupbergarterna blev då mer eller mindre veckade och gnejsiga. Traditionellt har därför urberget i sydvästra Sverige kallats "den sydvästsvenska gnejsregionen".
Tabellen nedan visar under vilken tidsperiod respektive bergart bildats.
|
|
Djupbergarterna i den nordöstra delen av länet tillhör ett bälte med magmatiska bergarter som sträcker sig från sydöstra Sverige mot nordväst genom Småland, Värmland och Dalarna. De utgörs av 1 845–1 670 miljoner år gamla, röda till grå granitiska bergarter. De innehåller ofta större kristaller av fältspat ("ögon") och är stråkvis gnejsiga.
I de centrala delarna av länet dominerar 1 700–1 600 miljoner år gamla ådrade gnejser som är röda (granitiska) till grå (tonalitiska). I området finns också inslag av mörkt grön till svart gabbro och diorit.
Väster om Göta älv finns ännu ett område med granitiska till tonalitiska djupbergarter. Dessa ca 1 560 miljoner år gamla bergarter har inte blivit lika starkt omvandlade som gnejserna längre åt öster. Även i dessa gnejser finns inslag av gabbro och diorit.
Förenklat bergartsschema för magmatiska bergarter. En bergarts mineralinnehåll framgår om man drar en horisontell linje rakt åt vänster vid respektive bergart. En granit består således huvudsakligen av kalifältspat, kvarts, plagioklas och biotit.
|
|
Mindre områden med ljusa vulkaniska och sedimentära bergarter, bildade för ca 1 600 miljoner år sedan, finns i ett stråk från norra Dalsland till Kinna i södra delen av länet. I trakten av Åmål, förekommer bergarter som bildats vid våldsamma vulkanutbrott.
I väster finns ett nord–sydligt stråk av en glimmerrik, gnejsig och ådrad sedimentär bergart (Stora Le-Marstrandsgruppen). Ursprungsmaterialet avsattes på havsbottnen för drygt 1 600 miljoner år sedan.
Röda till rödgrå, ofta ögonförande 1 510–1 220 miljoner år gamla graniter förekommer främst i de västra delarna av länet. De uppträder vanligtvis som nord-sydligt utsträckta massiv.
För ca 1 200 miljoner år sedan hade den gamla bergskedjan eroderats ned. På den dåvarande landytan avsattes sediment och mörka lavor som bildar den s.k. Dalslandsgruppen.
Efter denna period bildades för 1 150–900 miljoner år sedan en ny bergskedja i Västsverige. Väldiga krafter pressade ihop jordskorpan och bergarterna omvandlades. I slutskedet av bergskedjebildningen trängde magma in i den äldre, gnejsiga berggrunden och bildade Bohusgraniten. I Hakefjordens södra del, på Älgön och Brattön, finns mörka bergarter (bl.a. gabbro), som är likåldriga med Bohusgraniten. Dessa karakteristiskt formade öar höjer sig markant över omgivningen och Brattön har i folktron kallats Blåkulla.
Återigen eroderades bergskedjan ned och de på stora djup bildade bergarterna blottlades. På den dåvarande landytan avsattes för ca 700 miljoner år sedan sand och lera som förfastades till sandsten och skiffer. De finns bl.a. bevarade längs Vätterns västra strand i den s.k. Visingsögruppen.
För ca 280 miljoner år sedan sprack jordskorpan upp och genom väldiga rörelser sjönk stora block ned och den s.k. Oslogravsänkan skapades. Samtidigt bildades nord–sydliga, mörka rombporfyrgångar, som bl.a. slår igenom Bohusgraniten. Diabaserna på Västgötabergen härrör också från denna tidsperiod.
För att få logga denna cache skall du/ni svara på följande frågor och maila svaret till mig.
Och i loggen kan du/ni ladda upp ett foto på er framför stenväggen om ni vill, det är inget krav men skulle uppskattas mycket..
1. Hur bred är den slipade stenväggen i dm?
2. Vilken bergart består den slipade stenväggen av?
3. Vilka mineral består diabas av?
