Ersdalen Earthcache
Områdesbeskrivning.
Hönö och Öckerö är beläget på Sveriges västkust i Göteborgs norra skärgård. Landskapet har tydliga spår av nedisning. Det är tex gott om rundhällar. På öarna finns 5 - 10 m höga, 100 - 200 m breda och 500 - 1000 m långa moränryggar som sträcker sig i NNV - SSO riktning. Det är randbildningar som avsatts framför landisen när den stod stilla en period under isavsmältningen. De är ursvallade och ytan är på sina ställen blockrik. Området blev isfritt var landhöjningen knappt 30 mm/år. Nu är den betydligt långsammare - ca 2 mm/år. Båda öarna ligger under högsta kustlinjen som i det här området är ca 100m ö h. De högsta punkterna på öarna är 35 m ö h på Öckerö och 33 m ö h på Hönö. Isens rörelseriktning i området var under den senaste nedisningen huvudsakligen nordostlig. Öarna ligger i det maritima västkustområdet och präglas mycket av sin närhet till havet. Det medför bland annat att vintrarna blir mildare. Området har dominerande sydliga till västliga vindar. Stormarna, som har frekvensen 5,8 stycken på ett år, blåser vanligen från syd, sydsydväst och nordväst. Orkanerna förekommer ca 1gång på 3 år och är vanligen nordvästliga. Klapperstensfälten på Hönö och Öckerö ligger på tre olika nivåer, vid nuvarande standlinje, på en medelnivå mellan 2 och 21 meter över havet och i höglägen med en högsta nivå på över 23 meter över havet. Mellan andra och tredje gruppen finns en zon med färre klapperfält. I den första gruppen ligger fälten främst i västlägen. I den andra gruppen har ca hälften av fälten västläge medan den sista har en jämnare fördelning mellan väderstrecken. Många av fälten ligger i vikar, eller det som en gång varit vikar. Dessutom finns den typen av fält som ligger på randlinjerna som klapper i krönlägen på flera ställen. Klapper vid nuvarande strandlinje har mycket växlande materialstorlekar även om en sortering i strandzonen är tydlig. Klappern på medelnivå har liknande form på materialet och gemensamt är att denna inte är speciellt väl utvecklad. Höglägesklappern har också storlekar och former som liknar varandra mycket. Stenstorlekarna är små och formen är mycket välutvecklad. Anledningen till att fälten ligger på så olika nivåer och ser så olika ut anses vara den tid fältet utsatts för vågornas arbete, om fältet påverkats av tapestransgressionen samt hur långt landhöjningen framskridit och därmed hur mycket kust som stuckit upp ur havet då fälten bildat strand.
Klapper definieras på följande sätt : ”Klapper utgörs av block och sten, som frisköljts ur jordlager samt avrundats och anhopats.” Sveriges jordlager har till största delen bildats under den senaste nedisningen. Havets vågor är det som har svallat ut det finare materialet ur dem på de platser det finns klapperstensfält.
Isens avlagringar.
Under den senaste istiden omformades landskapet mycket. Isen plockade med sig material både direkt från berggrunden och från de lösa avlagringar som fanns. När isen sedan smälte avlagrades det material som varit fastfruset i isen som morän. Var moränen hamnade och vilken form den fick bestämdes till stor del av den lokala topografin. Moränen kunde till exempel avlagras vid läsidorna av berg där ett hålrum i isen bildades när den började smälta. På liknande sätt kunde stötsidan också helt eller delvis täckas av morän. Detta skedde också när isen inte var lika mäktig längre så att den inte nådde ner i alla vinklar och vrår. Ändmoräner är en form som ligger vinkelrätt mot isens rörelseriktning. De bildar ofta långa ryggar. Det finns flera teorier om hur de bildats men klart är att det skett under en tid då isen stått still en längre period så att material samlats vid framkanten. Större bildningar av det här slaget, som alltså innebär en längre stilleståndsperiod, kallas randmoräner.
Strandförskjutning.
En landis tyngd leder till att jordskorpan pressas ner. När isen smälter börjar jordskorpan att höjas och strävar efter att nå samma nivå som innan nedisningen. Detta kallas för isostatisk landhöjning och tar mycket lång tid. Landhöjningen efter den senaste nedisningen pågår än idag i större delen av vårt land. En annan effekt av nedisning är att mycket vatten binds i isen vilket leder till att havsnivån sänks. När isen sedan smälter frigörs detta vatten och havsnivån stiger igen. Till skillnad från landhöjningen sker dessa havsytestigningar utan fördröjning. Till en början låg stora landytor under havet på grund av de vattenmassor som frigjordes då isen smälte. När landet sen började höja sig igen utsattes de avlagringar som isen avsatt så småningom för havets vågor. Samspelet mellan landhöjning och havsytestigning efter nedisningen ledde till ganska komplicerade förändringar av strandlinjens läge. Landhöjningen var snabb under tiden närmast efter isens avsmältning, den avtog sedan efterhand. En klimatförbättring under postglacial tid gjorde att havets yta åter steg och översvämmade områden som redan höjt sig ur havet. Efter att havsytestigningen nått sitt maximum gjorde landhöjningen att strandlinjen började förflyttas nedåt igen.
Vågor och materialförflyttning.
På djupt vatten påverkas vågorna inte av bottnen och kan inte heller påverka bottnen själva. Vattenpartiklarna rör sig i nästan slutna cirklar. Men deras rörelse är ändå inte helt cirkelformig eftersom det sker en liten förflyttning framåt. Vid vågtopparna rör vattenpartiklarna sig i samma riktning som vågornas rörelse och i vågdalarna i motsatt riktning. Diametern på dessa cirklar, s k orbitalbanor, är vid ytan lika stor som våghöjden men minskar exponentiellt med djupet ner till ett djup av ca halva våglängden där orbitalbanans diameter är obetydlig.
Om det blir grundare än halva våglängden börjar orbitalbanorna påverkas. De blir mer tillplattade med djupet. När orbitalbanorna förändras störs också vågorna. Ju grundare vattnet blir desto mer påverkas vågen eftersom vattenpartiklarna inte kan cirkulera fritt. Den friktion som bottnen orsakar blir större ju grövre partiklar bottnen består av. Våglängden börjar minska samtidigt som våghöjden ökar. Vågen blir därför brantare och mer instabil. Så småningom tippar toppen på vågen över och en bränning bildas. Det är dock inte bara bottnen och partiklarna där som påverkar strömningen i vattnet utan vattenströmningen påverkar också botten. Om vattnets strömningskraft blir större än de krafter som håller kvar partiklarna kommer de att börja röra sig. Det som bestämmer om partikeln skall ligga kvar eller inte är storleken, vikten, den yta som kan påverkas av strömningen och partikelns friktion mot de partiklar som ligger runt omkring.
På grunt vatten är strömningsriktningen likadan som på djupt vatten, d v s under vågtopparna är den riktad åt samma håll som vågen och under vågdalarna i motsatt riktning. Men när vågformen förändras p g a bottenpåverkan blir det en förändring i strömningsfördelningen. I vågkrönet blir det en kort, kraftig framstöt mot stranden och i vågdalen en längre, utåtriktad, låg och jämn strömning. Detta gör att de större partiklar som kräver högre strömhastighet för att eroderas och transporteras i vissa fall alltså bara kan förflyttas inåt , medan finare material, som inte behöver lika hög hastighet, påverkas längre tid av utåtriktad strömning. Det kan därför bli en nettotransport inåt av grövre material och en nettotransport utåt av finare. Lutningen på bottnen spelar in då transport utför en sluttning givetvis är lättare än uppför. Dessa processer bildar klapperstensfält. De större stenarna i moränen förflyttas, om den kritiska erosionshastigheten uppnås, inåt och kan kastas upp till en strandvall. Det finare materialet virvlas upp och transporteras utåt. På grund av de stora hålrummen som sedan bildas mellan stenarna sjunker mycket av vattnet in i stranden och nedsvallet blir svagt. Därför blir formen och lutningen på stranden mycket motståndskraftig. När vågor når en uppgrundande kust blir djupet olika stort under olika delar av vågen. Den delen av vågen som är närmast land, vid det grundaste vattnet, kommer att bromsas upp mer än delarna över djupt vatten. Vågen kommer därför att svänga av och sträva efter att bli parallell med bottnens nivåkurvor.
Vid de områden som sticker ut, d v s uddar, är det normalt så att bottnen grundar upp tidigast. Här kommer vågen svänga in mot land först, då hastigheten där avtar tidigast. Framför bukterna där det fortfarande är djupt fortsätter de i samma hastighet. Detta innebär också att den energi som finns i vågorna och som bestämmer hur stor erosionen blir koncentreras till uddarna. När landskapet höjde sig efter nedisningen blev alla de toppar som var högre än sin omgivning kraftigt utsatta för vågornas påverkan eftersom det inte fanns så mycket övrigt land som skyddade. Ursvallningen blev därför stor på sina ställen och vissa klapperfält kan vara flera meter mäktiga. De stora hålrummen som finns mellan stenarna gör också att frön får svårt att gro där då vatten och ljus saknas. Därför är klappern den strandform som bäst bevaras.
För att logga:
För att få logga denna 
(Earthcache) som 
(found) skall du göra följande:
1. Valfritt (men önskat!): Ta ett kort på dig med din GPS i handen med klapperstensfältet i bakgrunden och posta det tillsammans med loggen.
2. Skicka ett mail till cacheägaren med svaret på frågorna.
Frågor:
1. Uppskatta eller mät diametern på den största klappersten du kan hitta i närheten av platsen.
2. Åt vilket håll transporteras de större partiklarna om de rätta förhållandena uppnås?
Du behöver inte vänta på godkännande av cacheägaren för att få logga som found. Om jag behöver kompletterande uppgifter hör jag av mig. Kom ihåg att bifoga en bild och att inte skriva svaren i din logg!
Area description.
Hönö and Öckerö is located on Sweden's west coast in the northern archipelago of Gothenburg. The landscape has clear traces of glaciation. It is for example plenty of circular plates. There are on the islands 5 - 10 m high, 100 - 200 m wide and 500 - 1000 m long moraine ridges that extend in NNW - SSO direction. Those are peripheral formations in front of the landice when it stood still for a period during the melting. They are washed from swells and the surface is in places rich of boulders. When the area became ice-free, land elevation was just under 30 mm / year. Now it is much slower - about 2 mm / year. Both islands are below the highest coastline, which in this area is about 100m above sea level. The highest points on the islands are 35m at Öckerö and 33m at Hönö. The ice movement direction in the area was during the last glaciation mainly NE. The islands are situated in the maritime west coast area marked by its proximity to the sea. It entails, among other things, that the winters are milder. The area has a dominant southerly to westerly winds. Storms, which have a frequency of 5.8 a year, are usually blowing from the south, south-southwest and northwest. Hurricanes occur around 1 time at 3 years and are usually northwestern. Shingle fields in Hönö and Öckerö are located at three different levels, the current standard line, at an intermediate level between 2 and 21 meters above sea level and at elevate with a peak of over 23 meters above sea level. Between the second and third group is a zone with fewer Shinglefields. In the first group the fields are located primarily in western locations. In the second group, approximately half of the fields have west location, while the last has a more even distribution between the points of the compass. Many of the fields are in coves, or what were once bays. In addition, the type of field that lies at the outermost lines of the shingle crest positions in several places. Shingle at the current coastline has very variable material sizes, although a grading in the riparian zone is clear. Shingle at the intermediate level has a similar shape to the material and the joint is that they are not particularly well developed. Shingle at high elevation also has sizes and shapes that are very similar. Stone sizes are small and the shape is very well developed. The reason that the fields are in such different levels, and looks so different on these, depends on the time the fields were affected by waves, if the fields were affected by the tapes-transgression and how much uplift progressed, and thus how much coastline as stuck up from the sea when the fields formed beach.
Shingle is defined as follows: "Shingle are boulders and stone, which have been washed free from overburden and rounded and accumulated. "Swedish soil was largely formed during the last glaciation. Ocean waves are having swell out the finer material from them in the places it are rubble fields.
Ice deposits.
During the last Ice age landscape were reshaped much. The ice brought the material both directly from bedrock and from the loose deposits that existed. When the ice melted, then it deposited the material that was frozen in the ice as moraine. Where the moraine was ended, and what form it got was largely determined by the local topography. Moraine could, for example, be deposited at the lee sides of mountains where a cavity in the ice was formed when it began to melt. This occurred even when the ice was not as powerful any longer that it did not reach down into all nooks and crannies. End moraines is a form that is perpendicular to the ice movement direction. They often form long ridges. There are several theories about how they are formed but it is clear that there was a time when the ice stood still for a longer period so that the material gathered at the edge. Larger formations of this kind, which would impose a longer period of truce, called recessional moraines.
Beach Displacement.
The weight of the ice leads to the earth's crust is being pressed down. When the ice melts the crust begins to rise, and strive to achieve the same level as before the glaciation. This is called isostatic uplift and takes a very long time. Isostatic uplift after the last glaciation continues today in most parts of Sweden. Another effect of icing is that a lot of water was bound into the ice, which leads to the sealevel is being lowered. When the ice melts then releasing this water, and sea level rises again. Unlike land elevation is these sea elevation occur without delay. In the beginning there was large land areas under the ocean because of the water masses that were released when the ice melted. When the country then began to rise again and exposed the deposits in the ice to the waves. The interaction between uplift and sea elevation after glaciation led to rather complex changes of shore-line location. Land uplift was rapid during the time immediately after the ice melted, but slowed down. A climatic improvement during postglacial time did the sea's surface rose again and flooded areas already risen from the sea. After sea elevation reached its maximum uplift that made the shoreline began to move downwards again.
Waves and moving of material.
In deep water waves are not affected by the bottom and can not affect the bottom itself. Water particles move in almost closed circles. But their movement is still not completely circular because it is a little forward movement. At high waves, waterparticles moves in the same direction as the waves move and in the troughs in the opposite direction. The diameter of these circles, so-called orbitals, is at the surface as large as wave height, but decreases exponentially with depth down to a depth of approximately half the wavelength where orbitals diameter is insignificant. If it is shallower than half the wavelength the orbitals begins to affect. They become more flattened with depth. When the orbitals is changing they also disturbes the waves. The more shallow the water are, the more it becomes affected, since the water particles can not move freely. The friction that the bottom causes is greater the larger particles composed of the bottom. Wavelength begins to decrease while the wave height increases. The wave becomes steeper and therefore more volatile. Eventually dumps the tip of the wave over and a break wave is formed.
However, it is not just the bottom and the particles which affect the flow of water, waterflow also affects the bottom. If the water flow force becomes greater than the forces which keeps the particles, they will begin to move. What determines whether particle will remain or not is the size, weight, the surface that is affected by flow and particle friction against the particles lying around.
Shallow-water flow direction is the same as in deep water, ie under the high waves they are directed in the same direction as the wave and the troughs in the opposite direction. But when the waveform changes due to bottom effects, it will be a change in flow distribution. In the wavetop it will be a short, sharp thrust against the shore and in the trough for a long, outgoing, low and steady flow. This means that the larger particles that require higher current rate for erosion and transported in some cases, therefore, can only be moved inwards, while the finer materials, which do not require as high-speed, long-term impact of outward flow. It may therefore be a net inward transport of coarser material and a net outward transport of finer. The slope at the bottom comes into play when the carriage is being performed in a slope of course, is easier than up. These processes form the shingle fields. The larger stones of the moraine is transferred, if the critical erosion velocity is achieved, inwards and can be thrown up to a beachwall. The finer material whirls up and is being transported outwards. Because of the large cavities, which then formed between the stones sink a lot of water into the beach and downswell becomes weak. Therefore, the shape and slope of the beach was very resilient. When the waves reach the coast the depth will vary in different parts of the wave. The part of the wave closest to land, at the shallowest water, will be slowed more than the parts of the deep water. The wave will be to swing by and strive to become parallel to the seabed contours. In the areas that stand out, ie points which are normally so that the bottom is raises up at the earliest. This wave will turn in towards the land first, then speed decreases sooner. In front of the bays where it is still deep the speed continues. This also means that the energy contained in the waves will determine how much erosion will be and is concentrated on the headlands. When the landscape rose after glaciation, all the peaks that were higher than their surroundings become heavily exposed to the waves impact because there was so much land as protected. The outswell became big in some places and some shinglefields can be several meters deep. The large cavities between the stones makes it difficult for seeds to grow when there is no water and light. Therefore, the shingle beach as the best preserved.
How to log:
In order to log this (Earthcache) as (found) you must do the following:
1. Optional: (but wanted!) Take a picture of yourself with your GPS in your hand and the shinglefield in the background and post it along with the log.
2. Send an email to the cache owner with the answer to these two questions.
Questions:
1. Estimate or measure the diameter of the biggest shingle you find nearby the site.
2. Which way is the larger particles transported if the right conditions are achieved?
You do not need to wait for approval from the cacheowner to log as found. If I need additional information, I let you know. Remember to post a picture and not to write answers in your log!
Visit my other Earthcaches:
Sweden: 
Svedsmossen Earthcache Svavelbruket Kalkbrottet Rosenlunds bankar Gautelfr Druim Kamlungeforsen
Cape Verde: As dunas de Bubista
Montenegro: Vapnenac
Croatia: Kolac natural arch
Cuba: Mirador de Bacunayagua
Greece: Afantou beach
Italy: Torre pendente di Pisa
