Kumtähden kentällä esitettiin J. L. Runebergin sanoittama ja F. Paciuksen säveltämä Suomen kansallislaulu Maamme ensimmäisen kerran julkisesti ylioppilaiden Flora-juhlassa 13. toukokuuta 1848. Lisätietoa tapahtumasta, mm. sen poliittisesta taustasta ja alkoholitarjoiluista on täällä ja täällä. Paikalle pääsee lukuisilla busseilla (pysäkki Kumpulan kampus) sekä raitiovaunuilla 6 ja 8.
Maamme
|
Vårt land
|
Our land
|
Oi maamme, Suomi, synnyinmaa,
soi, sana kultainen!
Ei laaksoa, ei kukkulaa,
ei vettä, rantaa rakkaampaa,
kuin kotimaa tää pohjoinen,
maa kallis isien.
|
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.
|
Our land, our land, our fatherland,
Let the dear words ring forth!
No hills to heaven their heights expand,
No valley dips, seas wash no strand,
More cherished than our home far north,
Than this our native land.
|
On maamme köyhä, siksi jää,
jos kultaa kaivannet.
Sen vieras kyllä hylkäjää,
mut meille kallein maa on tää,
sen salot, saaret, manteret
ne meist on kultaiset.
|
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär.
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
|
Our land is poor, it has no hold
On those who lust for gain,
And strangers pass it proud and cold,
But we, we treasure every grain,
For us, with moor and fell and main,
It is a land of gold.
|
Ovatpa meille rakkahat
koskemme kuohuineen,
ikuisten honkain huminat,
täht'yömme, kesät kirkkahat,
kaikk' kuvineen ja lauluineen
mi painui sydämeen.
|
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus.
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
|
We love the thunder of our streams,
Our torrent's headlong bound,
Our gloomy forests' mournful themes,
Our starry nights, our summer's beams,
All, all that here by sight or sound
About our hearts is wound.
|
Täss auroin, miekoin, miettehin
isämme sotivat,
kun päivä piili pilvihin
tai loisti onnen paistehin,
täss Suomen kansan vaikeimmat
he vaivat kokivat.
|
Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog,
Här, här, i klar som mulen tid,
Med lycka hård, med lycka blid,
Det finska folkets hjärta slog,
Här bars vad det fördrog.
|
Here fought our fathers their good fight
With brain and plough and blade.
When skies were sullen or were bright,
When all went ill, when all went right,
The Finnish heart bore undismayed
The burden on it laid.
|
Tään kansan taistelut ken voi
ne kertoella, ken?
Kun sota laaksoissamme soi,
ja halla näläntuskan toi,
ken mittasi sen hurmehen
ja kärsimykset sen?
|
Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungers kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
|
O who can reckon up the tale
Of trials this folk withstood,
When battle raged o'er hill and dale,
When frost brought famine in its trail,
Who measures all of its outpoured blood
And all its fortitude?
|
Täss on sen veri virrannut
hyväksi meidänkin,
täss iloaan on nauttinut
ja murheitansa huokaillut
se kansa, jolle muinaisin
kuormamme pantihin.
|
Och det var här det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här sin fröjd det njöt,
Och det var här sin suck det göt,
Det folk som våra bördor bar
Långt före våra dar.
|
And it was here they fought and bled
For us, those men of yore,
And it was here their joys were bred
And it was here their tears were shed,
Those who for us our burdens bore
So many years before.
|
Tääll' olo meill on verraton
ja kaikki suotuisaa,
vaikk onni mikä tulkohon,
maa, isänmaa se meillä on.
Mi maailmass on armaampaa
ja mikä kallimpaa?
|
Här är oss ljuvt, här är oss gott,
Här är oss allt beskärt;
Hur ödet kastar än vår lott,
Ett land, ett fosterland vi fått,
Vad finns på jorden mera värt
Att hållas dyrt och kärt?
|
This is a sweet and lovely spot,
All, all we need lies here.
However fate may cast our lot
A land, a homeland, we have got.
And what is worthier, far or near,
To cherish and hold dear?
|
Ja tässä, täss' on tämä maa,
sen näkee silmämme.
me kättä voimme ojentaa
ja vettä rantaa osoittaa
ja sanoa: kas tuoss' on se,
maa armas isäimme.
|
Och här och här är detta land,
Vårt öga ser det här;
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand
Och säga: se det landet där,
Vårt fosterland det är!
|
And here around us lies this land
Too near for sight to miss,
We have but to stretch forth our hand
And gladly point to lake and strand,
And pointing say: See this and this,
Our fatherland it is!
|
Jos loistoon meitä saatettais
vaikk' kultapilvihin,
mis itkien ei huoattais,
vaan tärkein riemun sielu sais,
ois tähän köyhään kotihin
halumme kuitenkin.
|
Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.
|
And were we wafted to the skies,
Their golden fields to till,
Should life become a paradise
With no more tears and no more sighs,
Yet this poor land of ours would still
Our hearts with longing fill.
|
Totuuden, runon kotimaa
maa tuhatjärvinen
miss' elämämme suojan saa,
sa muistojen, sa toivon maa,
ain ollos, onnees tyytyen,
vapaa ja iloinen.
|
O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där livets hav oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land,
Var för din fattigdom ej skyggt.
Var fritt, var glatt, var tryggt.
|
Land, which a thousand lakelets hast,
Where song and honour dwell!
Shore upon which our life was cast,
Land of our future and our past!
Let not thy poverty thee quell,
Be free, rejoice, live well!
|
Sun kukoistukses kuorestaan
se kerran puhkeaa,
viel lempemme saa hehkullaan
sun toivos, riemus nousemaan,
ja kerran, laulus synnyinmaa
korkeemman kaiun saa.
|
Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.
|
Thy bloom, a tender bud till now,
Shall burst its bounds ere long;
See from our love for thee shall grow
Thy hope and joy, thy fame shall glow,
And ringing louder and more strong
To Finland raise our song.
|
Julius Krohn 1867 /
Paavo Cajander 1889
|
J. L. Runeberg 1846
|
?
|
(Papukaijamerkkiin oikeuttava lisäkysymys: Kuinka monta kertaa kätkön nimi esiintyy muistomerkissä?)