Några år efter kriget gällde hård ransonering av bensin. Så småningom började fartygen med olja anlöpa svenska hamnar igen. Motorsporten, som hade barit belagd med tävlingsförbud i sex år tog fart igen.
I Burträsk levde minnet av 30-talets populära isbanetävlingar, som 1933 och 1934 hade anordnats för bilar, motorcyklar och även hästar. 1947 plogades på nytt en rundbana upp på Burträskets is, och samma år bildades Burträsks Motorklubb.
På Jeviksänget mellan Sundbron och Komministerparken i Nedre Åbyn fick Burträsk Motorklubb köpa ett stycke mark för 3 000 kronor. Speedwaybanan byggdes under 3 månaders intensivt arbete sommaren 1950. Banan var 348 meter lång. Invigningen skedde inför cirka 6 000 åskådare. Banan är idag tyvärr helt igenvuxen, men en naturlig passage i växtligheten formar en oval med rätt omkrets.
I stället för kolstybb, som var den vanliga banbeläggningen, användes på Burträsk speedwaybana krossat rödtegel. En vara som det inte rådde brist på då det etablerats två tegelbruk utanför samhället. Åskådarna som satt närmast banan fick skydda sig med sina ytterrockar.
Biljettintäkterna kunde dock inte betala de kostsamma elitåkarna utifrån och klubben gick till sist i likvidation. Sommaren 1953 genomfördes den sista tävlingen, och vid det laget hade mer än 60 000 åskådare besökt fyra säsongers speedwaytävlingar i Burträsk.
Källa: Boken "Myggornas Dans" av Robert Tedestedt (ISBN 91-86072-52-8).