Kapten Bertilssons Letterbox
Välkommna till Delsjökärr! Är du säker på att du är redo för denna utmaning? Koordinaterna leder dig till en parkeringsplats, det är utgångsplatsen för dig som vill hitta Kapten Bertilssons Letterbox. När du står på parkeringen ser du början på en gång- och cykelväg.
Börja din promenad här och följ grusvägen, efter ca 480 meter bör du se en röd byggnad på vägens vänstra sida.
Nu är det dags för dig att börja söka, inte efter någon burk, men efter något som kan ge dig information om hur du skall hitta nästa steg. Du skall hitta något i formatet N57 XX.YYY E12 XX.ZZZ, men för att du skall komma vidare måste du addera YYY med 103 och addera ZZZ med 60. Du skall då komma fram till en ny plats, där ställs du inför en del utmaningar. Den första är - var kan jag hitta mer information! En viktig ledtråd i ditt sökande är att du nu skall söka upp trollens bostad, där kan det finnas skatter. När du hittat hemligheten ställs du inför en ny utmaning, trollen har stängt din väg mot målet, men lämnat en ledtråd till hur du skall kunna låsa upp porten! Det är "the key"... Men inget i livet är enkelt, det finns alltid nya svårigheter och trollens sätt att ange koordinater är inte lätt att förstå, men du skall åter få en ledtråd. När du hittat något som har följande format: N57 XX.BBB E12 XX.AAA. Sedan är det dags att addera siffror igen! Addera BBB med 110 och AAA med 943, där hittar du det du behöver!
I letterboxen hittar du förutom den vanliga loggboken också en stämpel, den är en del av letterboxen och du kan stämpla i den egen stämpelbok om du vill.
Per Daniel Bertilsson – drömen om torparlivet
Vid Delsjökärr, nära gränsen mot Partille, ligger den omtalade Bertilssons stuga. Det finns fortfarande många som minns "kaptenen" som hade en stuga vid Lilla Delsjön, men det är nog inte så många som känner till hur han kom dit och hur verksamheten vid stugan startade.
Per Daniel Bertilsson var född i Halland år 4:e december år 1892, men flyttade redan som barn till Göteborg. Han utvecklade tidigt ett stort intresse för idrott som resulterade i att han sökte sig till Stockholm för att utbilda sig till lärare i gymnastik. Där träffade han också sin blivande fru, som även hon ägnade sig åt gymnastik. Han var aktiv i Göteborgs Gymnastik Förbund. Det ihärdiga tränandet gav utdelning, utöver det vanliga får man säga, när Per Daniel Bertilsson vann en guldmedalj i gymnastik vid de olympiska spelen i Stockholm år 1912. Han kom även att tilldelas bragdmedaljen.
Några år senare gav han sig ut på ett för sin tid märkligt äventyr, en resa till Cuba, där han blev kvar i omkring fem år. Uppenbarligen trivdes han mycket bra där, även om han blev av med sin OS medalj! Det fanns inget fönsterglas i huset där han bodde, endast galler för fönstren. Tjuven hade använt sig av en stav med lim längst ut på spetsen. På så sätt kunde han nå OS medaljen, som låg helt öppet. Den var därefter borta för alltid. Troligen var det år 1920 som paret Bertilsson återvände till Sverige.
När man tänker på dessa äventyr, alltifrån tävlandet i OS till Cubaresan är det märkligt att Per Daniel Bertilsson också hyste en stark tro på det enkla torparlivet som någon form av ideal. Han lär ha tänkt sig att det var ett bra liv nära naturen, eller i samklang med naturen rent av. När han återvände till Göteborg blev det inte fråga om något liv ute på landet, utan bosättning och arbete vid skolor inne i Göteborg. Det finns en del berättelser om hans tid som gymnastiklärare vid skolorna. En del hyllar sin forne magister, medan andra med avsky berättar om hans hårda disciplin och bestraffningsmetoder. Skulle en lärare idag använda sådana metoder hade han troligen blivit hämtad av polisen.
Naturligtvis fortsatte det flitiga motionerandet, även om det inte var inriktat mot några nya olympiska spel. Det är ganska naturligt att han då sökte sig mot Delsjöområdet, som redan då var göteborgarnas populäraste strövområde. Det är då troligt att han blev bekant med torparen Verner som då bodde på Delsjökärr. Under 1920-talet övergick allt fler av de gamla gårdarna i gamla Örgryte socken över till staden eller till bolag som projekterade nya villaområden. Men stora delar av markerna kring Delsjöarna tillföll staden som var intresserad av att få ett så heltäckande ägande som möjligt över denna trakt. Under Bertilssons strövtåg i Delsjöområdet måste han ha sett de många små torpen, något som tydligen tilltalade honom starkt. Men det var inte lätt att komma över ett torp. Men en möjlighet att köpa ett torp öppnade sig efter att ägaren av Kallebäcks Nordgård hade avlidit och hans arvingar började sälja av delar av gården och dess torp. Själva gården köptes av staden år 1930, men Bertilsson hann köpa Delsjökärr innan den försäljningen. Stadens uttalade strategi när det gällde fastigheter kring Delsjöarna var att man ville behärska alla landområden kring vattentäkten.
Det är därför lätt att förstå en viss ilska hos Göteborgsstads tjänstemän när Bertilsson köpte stugan för 5 000 kronor ”framför näsan” på fastighetsdirektören Gärde!
Per Daniel Bertilsson hade aldrig kunnat genomföra köpet av stugan om det inte varit för en hjälpsam släkting nere i Halland som ofta bistod honom med pengar. Själv tycks han inte ha varit så intresserad av ekonomi, inte ens sin egen privatekonomi. Men hans mål att få bo i ett torp hade nu förverkligats. Men ganska snart ”stördes” hans vision om det ostörda torparlivet av att man anlade en stor grusväg ända fram till Delsjökärr. Detta var en del av de stora nödhjälpsarbetena. Men vägen var inte uppskattad av Bertilsson.
Redan före vägens tillkomst hade det varit många som gick förbi stugan under sina vandringar i Delsjöområdet. Det hände att folk stannade till och frågade efter ett glas vatten. Gästfriheten i stugan började egentligen inte med Bertilsson, redan den gamle torparen Verner hade ofta bjudit in folk. Men under början av 1930-talet ökade strömmen av besökare påtagligt. Dessa togs emot som personliga gäster, inte som kunder i en servering. Det medförde också att Bertilsson oftast förväntade sig att gästerna skulle hjälpa till med disk eller andra bestyr. Något du inte lär ”råka ut för” idag om du besöker stugan. Bertilsson hade inte heller någon bil, det kunde därmed bli besvärligt att föra varor till Delsjökärr. Men det ordnades också genom gäster som kom dit med bil, dessa fick han att hämta varor och sköta en del andra transporter.
Vintertid kunde en annan form av transport erbjudas i form av slädfärd över Lilla Delsjöns is. Detta var innan man börjat pumpa upp älvvatten i sjöarna, vilket gör isen osäker om vintern. Det var inte Bertilsson som stod för den servicen, utan innehavaren av Blommaskog – Helenedal, utmed gamla Boråsvägen. Han lär ha väntat nere i viken nedanför Delsjökärr med häst och släde iförd en stor päls. Han väntade tills någon kom fram och frågade om de fick åka med och vad det kostade. Det måste ha varit en syn att se släden med den store pälsklädde mannen på kuskbocken fara över isen! Släde kunde man också åka upp till Delsjökärr från St. Siegfrieds plan under krigsårens hårda vintrar.
Bertilsson hamnade i en del konflikter med de styrande i Göteborg. Idén om torparlivet inkluderade för Bertilsson även etablerandet av ett eget ”naturreservat” där han skulle ha fullständig kontroll. För att skapa detta köpte han en del mark inne i Partille som angränsade till Delsjökärr. Staden som redan varit uppretad över hans köp av torpen fick nu ytterligare något att förarga sig över. Resultatet av detta blev tillslut att han sålde denna mark till Göteborg, allt för att undvika att staden skulle tvångsinlösa Delsjökärr.
Den andra konflikten med staden rörde själva Delsjöarna, stadens vattentäckt. Där fanns det stränga regler kring vad som fick finnas i sjöarnas närhet i form av kreatur. Dessutom hade ett badförbud införts redan under 1860-talets slut. Bertilsson ansåg att badförbudet var nonsens, det fanns ju jord, växter och fisk i vattnet. Dessutom badade både rådjur och älg i sjöarna! Därför bröt han mot förbudet tillsammans med sin familj, samt bjöd in tidningarna till att bevittna lagbrottet! Detta skedde mitt för den plats där staden satt upp en stor skylt vid Delsjökärr som informerade om badförbudet. Han propagerade för att fler skulle bryta mot förbudet och använda mycket tvål när de badade för att förbättra PH värdet i vattnet. Den ”stränge kaptenen” och gymnastikläraren hade helt plötsligt förvandlats till en anarkist!
Det dröjde inte länge innan han fick besök av representanter från staden som frågade om Bertilsson inte sett skylten. Hans svar lär då ha varit; - jo tack, den är utmärkt att hänga upp skjortan på.
Men förbudet att bada togs inte bort genom Bertilssons aktioner. Det var kvar ända till dess att Delsjöarna förenades med Göta älv i en stor bergtunnel och Delsjöarna förvandlades till ett vattenlager i väntan på att föras vidare till reningsverket.
I andra frågor lär han ha varit mer framgångsrik i att påverka de politiska besluten. Inte minst genom uppsättandet av fler papperskorgar ”papperspellar” på staden för att minska nedskräpningen, samt genom att arbeta för att det skulle bli tillåtet att beträda stadens gräsmattor – vilket var förbjudet i stort sett överallt.
Vid Delsjökärr ökade besökarna i antal och därmed blev det också nödvändigt att ta betalt under mer ordnade former. Det fanns servering i stugan och ut genom luckor i väggarna, nästan i form av en ”fast food” princip! Hela familjen var engagerad i försäljningsverksamheten. Men det var inte Per Daniel Bertilsson som var den drivande kraften i denna ”kommersialisering” av stugan. Det var hustrun Astrid som låg bakom detta, affärer intresserade egentligen inte Bertilsson. Dessutom ogillade han att man använde begreppet ”Bertilssons stuga”. När han fick frågan i telefon om ”detta var Bertilssons stuga” svarade han att det var Delsjökärr, att han hette Bertilsson och att det var hans stuga. Men namnet blev så inarbetat bland allmänheten att det inte gick att stoppa användandet av begreppet – Bertilssons stuga.
Det öppnades vintertid en mindre ”filial” i form av korvförsäljning vid teknikbacken, på andra sidan Delsjöarna. Hans Bertilsson hade ansvaret för den som ung, och han berättade om hur ett snöfall höll på att förstöra skridskoåkningen – och därmed kundunderlaget. Då tog han fram den plog som fanns på Delsjökärr och körde runt med sin bil på Delsjöns is samtidigt som han ringde in till radion och meddelade att – Nu är det plogat på Delsjön! Visserligen riskerade han sitt eget liv genom denna aktion, men kunder fick han.
När det kom stora grupper till Delsjökärr, framförallt skolutflykter, tog Per Daniel Bertilsson alltid emot gästerna och höll tal om naturvård och hur man uppför sig i naturen. Hans Bertilsson som var med om många sådana tal under sin uppväxt berättar att det nästan alltid innehöll förmaningar mot nedskräpning. Det exempel som nästan alltid togs upp var den krossade glasflaskan i vattnet. Barnen på den tiden hade oftast en mjölkflaska av glas med sig på utflykten. När den var tom kastades den ofta ut i vattnet, därefter försökte barnen pricka den med stenar. Resultatet blev då lätt att den krossade flaskan sjönk mot botten med den vassa delen uppåt – vad händer då om någon vadar barfota i vattnet? Brukade Bertilsson fråga!
Stugan fick besök av människor av högst olika bakgrunder, men alla skulle behandlas lika. Under den tid man hade börjat anlita personal fick dessa sträng tillsägelse att man inte särbehandlade kända personer som kom på besök, inte heller sprang efter skådespelare och jagade autografer. Men en skådespelare, Kent Andersson som kom på besök, fick med sig Per Daniel Bertilsson till TV-studion. Där fick han vara med i en kort, mycket kort scen, i en TV-teater.
Det slöts slutligen fred mellan Bertilsson och Göteborgs stad när han fick stadens förtjänstmedalj år 1968. I motiveringen nämns att han alltid ”var stridbar”, man kan tänka sig att en och annan tjänsteman inte gillade tilltaget att tilldela honom medaljen! Men insatserna vid stugan ute vid Lilla Delsjön hade vunnit sådant genomslag att det inte var mer än rimligt att ge honom ett erkännande från stadens sida.
Även Bertilsson åldrades och han fick känna på vad det innebar att inte ha krafter att utföra de sysslor man är van vid att lätt kunna utföra som ung. Då var det enkla torparlivet, på denna ganska isolerade plats, allt mer fyllt av problem. År 1968 fick stugan el, något Bertilsson länge önskat. Men i detta fall var det Göteborg stad som hade ansett att elledningar inte hörde hemma i den delen av skogen, de skulle utgöra ett störande inslag. Därför fick Delsjökärr vänta i nästan 30 år på el från den första ansökan.
Bertilsson avled år 1972 och det skrevs flera stora dödsrunor i Göteborgspressen, det var även flera inslag i lokalradions sändningar den dagen. När Per Daniel Bertilsson skulle få sin grav i hemsocken Drängsered i Halland försågs den med en sten som hämtades från hans stuga i Delsjökärr.
