Gamla vattentornet på
Djäkneberget.
Vattentorn illustrerar varje stads utveckling från by till
organiserad tätort. I Västerås silhuett refererar
"Vattentornet" gärna till det vattentorn som höjer sig
över Djäkneberget, stadens lunga. Det är 30 m
högt, byggt i tegel, och rymmer 1600 m3 vatten.
Ritat av arkitekt Erik Hahr 1932 stod det för stadens
topptillskott av dricksvatten fram till år 1954, då man
på Skallberget byggde ett nytt och större vattentorn att
betjäna invånarna i Västerås stad.
När Vattentornet på Djäkneberget blev
färdigt år 1934 uppgick stadens folkmängd till 29
500 personer. Den steg till 52 000 personer år 1952. Stadens
befolkningsökning hängde intimt samman med Aseas
expansion. Vid Aseas etablering i Västerås 1892 uppgick
folkmängden till 8500 personer för att 1920 ha stigit
till 30 600. Den folkmängden förblev stabil till år
1930 för att sakta stiga med några tusen fram till 1935
och till 38 600 invånare år 1940. Sedan steg
befolkningstalet med ca 1000 personer per år i
efterkrigstidens expansion för att år 1952 alltså
vara uppe i 52 000 och kräva nytt vattentorn.
Antalet västeråsare var 1965 uppe i 89 000 och
ökade sedan till dagens ca 120000 genom
kommunsammanslagningar. Tätortens befolkningstal har
länge varit stabilt runt 100 000 och det är ju detta, som
har betydelse för kravet på vattentornskapacitet.
Vattenkonsumtionen inkl försäljning till industrin och
läckage uppgick år 1920 till 90 liter per person och
dygn och steg kraftigt till 275 liter 1950. År 1980 var den
360 för att faktiskt ha reducerats till 350 l/person och dygn
år 2000. Detta illustrerar både hur levnadsstandarden i
industristaden höjts från 1920-talet till våra
dagar, men även dagens medvetenhet och sparkampanjer.
Tegeltornet är väl känt för
västeråsaren, men vad som är mera okänt
är, att vattnet till en början togs från ån
ovanför kvarndammen och pumpades upp från vattenverket,
som fortfarande finns bevarat efter att ha genomlevt en epok som
mekanisk verkstad innan det i dag kommit till ro som stadens mest
skorstensförsedda privatbostad.
1950-talets vattentorn blev däremot inte samma utropstecken
på Västerås silhuett. Det syns knappt ovanför
talltopparna på Skallberget. Tidningsinsändare
anmärkte på, att det inte ritades högre och mera
landmärkesmässigt som i t ex Örebro eller Kuwait.
Orsaken är, att det nya och gamla vattentornet skulle samverka
som kommunicerande magasin för stadsnätet. För att
inte kräva interna pump- eller tryckstationer måste
ytnivån vara identisk och då blir det snarare en
lägre bassäng än ett högtorn.
Att förutsättningarna är olika illustrerar
vänortsbesök av Ålesunds stadstekniker. Nya
vattentornet presenterades och visades. Då kom en fundamental
fråga: "Hvad brukes et vantorn til?" I det bergiga och
befolkningsglesa Västlandet med höga berg och strilande
källådror behövdes varken reservoarer eller
tryckgivare.
Det nya vattentornet har både vattenkapacitet och
restaurang, men i silhuetten råder ännu det gamla.