-
Difficulty:
-
-
Terrain:
-
Size: 
(micro)
Please note Use of geocaching.com services is subject to the terms and conditions
in our disclaimer.
Bodåsgruvan
Uppbyggnadsperioden 1945-51
Schaktningarna för den nya gruvanläggningen påbörjades vid nyår 1945 och i den byggnad som uppfördes var praktiskt taget all verksamhet samlad under ett tak. Byggnadens bottenplan upptog en yta av 1130 m2 och inrymde kross- och anrikningsverk, verkstäder, personalutrymmen, kontor, förråd m m. Den i byggnaden ingående gruvlaven nådde 47 m över markytan vilket innebar att Bodåslaven var en av de första s k höglavarna i landet.
Samtidigt med byggnadsarbetet avsänktes Centralschaktet till 280 m, en krosstation placerades på 231 m och en skippåfyllningsstation på 254 m. utom den gamla undersökningsnivån som nu blev 110 m nivå anlades nivåer på 160, 210 och 260 m, med 110 och 210 som utfraktsnivåer.
Under den tidigare undersökningsperioden hade väster om riksvägen uppförts 4 villor och ett 6-familjshus. Bostadsbebyggelsen utökades 1944-45 på ett nytt planlagt område norr om äldre bebyggelse med 6 stycken 6-familjs radhus och en ungkarlsförläggning.
I november 1945 drabbades gruvan i samband med ett våldsamt oväder av ett 40 timmars kraftavbrott med följd att gruvan vattenfylldes. Arbetet under jord kunde återupptagas först i mitten på mars 1946.
Den 14 november 1948 invigdes den nya gruvanläggningen officiellt av bruksdisponent Erik W. Forsberg med stort pressuppbåd och med fackliga och kommunala representanter, bergmästare, entreprenörer m fl som inbjudna gäster.
Den järnslig som producerades i den nya anläggningen var inte användbar för Sandvikens Jernverk. Till följd av malmens höga svavelhalt måste svavelkisen flotteras bort och för att få en tillräcklig svavelrening vid flotation måste malmen malas så fint att den inte var lämpad för pannsintring. Den järnslig som producerades 1949-51 försåldes därför, huvudsakligen på export.
I det järnsvampverk som byggts i Sandviken förelåg ett behov av en styckeformig råvara med hög mekanisk hållfasthet. Lösningen blev ett kulsinterverk i Bodås. Idén med kulsintring kom från USA och fördes hem till Sverige av dr. Magnus Tigerschiöld 1946. Som grund för verket i Bodås låg framförallt erfarenheterna från en liten försöksanläggning i Sandviken och ett försöksverk SKF byggde upp i sitt anrikningsverk i Mossgruvan. Kulsinterverket projekterades för 35 000 ton per år, byggdes 1951 och togs i drift i februari 1952.
Reguljär gruvbrytning påbörjades 1949 men på grund av eftersläpande tillredningsarbeten nåddes full produktion, ca 100 000 ton malm per år, först 1951. Totala antalet anställda i Bodås uppgick då till ca 150 personer, därav 20 tjänstemän och arbetsledare.
Produktionsperioden 1951-73
Efter några år med normala tillrednings- och produ ? arbeten påbörjades 1957 avsänkning av ett undersökningsschakt ned till 470 m. Fältet undersöktes på 310 o ? m nivåer med ortdrivning och med diamantborrning ned till 510 m. Tyvärr visade sig fältet icke ha något ? större gående. Stickelbergsgruvan var icke brytvärd under gamla arbeten som gjorts på 1800-talet, Lars- och ? holmsmalmerna upphörde i stort sett vid 110 m nivå ? Zimalmen i fältets norra del vid 210 m nivå. Endast Fredrik-Solveigstråket hade större djupgående och ? ned till 435 m. Malmarean avtog för varje nivå ned ? för mängden bruten malm per år måste minskas, den ? sista 10 åren på ca 60 000 ton.
Ett stort problem under hela Bodåsgruvans historia ? stora vatten-tillrinningen. Normalt låg den på 200 ? l/min, men kunde tidvis gå upp till 6000 à 7000 l/. ? Undersökningar i början på 50-talet visade att berg ? lutade både från norr och söder mot gruvan och att ? vatten i den i dalgången över malmerna liggande ås ? utlöpare från Badelundaåsen, rann mot gruvan och ? krosszoner och förkastningssprickor. För att minska vattenmängden gjordes en grundvattenpumpstation ca ? söder om gruvan, men tyvärr kunde icke samma sak ? norr om gruvan varifrån den stora vattenmängden kom.
En provpumpning i en lämplig punkt vållade efter kort tid ett ramaskri från alla ägare av brunnar norr om försöksbrunnen, brunnarna sinade på flera kilometers avstånd.
Vid den tidigare omnämnda avsänkningen av undersökningsschaktet, uppstod stora svårigheter till följd av vatten när schaktet nådde ned under 410 m. Schaktet kom in i en vattenförande krosszon med tidvis vattentryck på upp till 25 kg/cm2 och trots förborrning och cementinjektering förekom vatteninbrott. Vid ortdrivning på 460 m brast ortbottnen av vattentrycket och sänkschaktet vattenfylldes upp till 265 m på några timmar. Efter länspumpning måste orten på 460 m gjutas igen med betong.
Bodåsgruvan var både under undersöknings- och produktionsperioden relativt förskonad från olycksfall och har totalt fått 11 stycken diplom för segrar i Svenska Gruvföreningens tävlan om lägsta antalet olycksfall. I samband med undersökningsarbetet och avsänkningen av Centralschaktet, åren 1961-63, fick dock gruvan en serie med tre tragiska olyckshändelser med totalt fem dödade.
Den 26 februari 1962 rasade plötsligt marken in mitt över Karl-Fredriksmalmen, omedelbart norr om vägen från gruvan till riksväg 68. Hålet som till en början endast var ca 30-40 m2 vidgades raskt, efter 4 dagar rasade vägbanan och raset närmade sig oroväckande Bagghytteån med en vattenföring i februari på närmare 15 000 l/min. Arbetet med omläggning av Bagghytteåns lopp och en ny utfartsväg påbörjades omedelbart, den nya bäckfåran var klar 31 mars och den nya vägen 15 april. Samtidigt inhägnades rasområdet och drogs så långt mot söder att ev. riskzoner i Solveig- och Gunvormalmerna skulle ligga inom det inhägnade området.
Anledningen till raset var att det bergtak som kvarlämnats ovan 70 m avv. i Karl-Fredriksmalmen och som efter brytningens upphörande i början på 50-talet icke kunde kontrolleras, under ca 8 år självrasat och försvunnit.
Raset i Karl-Fredrik föranledde undersökningar även av övriga malmer, varvid det visade sig att i Zimalmen, belägen ca 200 m norr om Karl-Fredriksmalmen och relativt nära norra stambanan, endast 10 m återstod av det ursprungligen kvarlämnade taket på 40 m och att raset närmat sig järnvägen. för att icke ta några risker med ras under den tid åtgärder vidtogs för att stoppa raset, överenskoms med SJ att de temporärt skulle flytta sitt spår i sidled så långt från Zimalmen som riksvägens läge tillät. Genom de med Lindömetoden borrade undersökningshålen, nedpumpades avfall blandat med en viss % grövre avfall från Nyängs anrikningsverk för att få bättre avvattning. Vattnet togs ut via ett säckfilter på 110 m nivå och hålrummet var fyllt till tak den 21 november. En obetydlig efterfyllning kunde göras våren 1963.
För att kompensera den tidigare omnämnda lägre brytningstakten, inköptes under åren 1959-71 ca 283 000 ton malm från Forsbo Gruva tillhörlig Ställbergsbolagen. Malmen, en sovrad magnetit med 60 till 63% Fe, innehöll också ca 0.25% Cu. Materialet blandades med Bodåsmalmen och efter finmalmning samfloterades svavel- och kopparkis varefter kopparkisen togs ut genom att svavelkisen pressades med kalk.
Efter avsänkning av Centralschaktet under åren 1962-64 och nedflyttning av kross-stationen till 370 m och skipstationen till 400 m, påbörjades uppfordring från 400 m 1965. Under åren 1969-70 avsänktes ett blindschakt i närheten av malmkroppen från 360 till 435 m, så att all befintlig malm kunde brytas ut.
1973 var all malm utbruten, uppfordringen avslutades den 3 oktober och efter avslutningsarbeten upphörde vattenundanhållningen den 20 november. Gruvan var helt vattenfylld vid årsskiftet 1974-75.
Totalt har från Bodåsgruvan uppfordrats ca 1 600 000 ton malm och 500 000 ton gråberg, därav ca 225 000 ton från provborrningslaboratoriet. I anrikningsverket har producerats ca 900 000 ton Fe-slig, därav 266 000 ton av inköpt råvara, ca 28 000 ton S-kis och 2 550 ton Cu-slig, ca 850 000 ton kulsinter.
Provborrningsverksamheten
Bodåsgruvans moderna historia hör intimt samman med utvecklingen av Coromant bergborrar. I "Gruvingenjörens berättelse över verksamheten 1944" skrivs: Under årets senare del har omfattande provborrningar, dels med lösa borrskär av typ Timken Bits, dels med hårdmetallskär utförts. I 1946 års berättelse heter det: I samband med de reguljära gruvarbetena har mycket omfattande experiementborrningar med hårdmetallskär (av vår egen Coromanttyp) utförts. Vi anser att borrningar med dylika skär nu är såväl tekniskt som ekonomiskt löst i hårdare bergarter.
Relativt snart visade sig ett behov av provning av bergborrar helt avskilt från den reguljära gruvdriften. Det första bergborrlaboratoriet placerades på 110 m avv. nordost om Centralschaktet. Borrningarna pågick där 1948-50 och laboratoriet omfattade ca 230 m ort. Nästa laboratorium placerades inom samma bergområde på 210 m, utnyttjades 1950-51 och omfattade ca 245 m ort. Efter avslutade provborrningar avstängdes de utborrade provorterna med betongväggar och utnyttjades som hydrauliskt luftmagasin.
1951 påbörjades drivning av provborrningsorter på 160 m nivå och bergborrprovning fortgick på denna nivå fram till gruvans nedläggning. Totalt drevs där ca 6 200 m horisontalort, från dim 3,0 x 2,7 m upp till 9,5 x 5,7 m. Antalet borrmeter per år har givetvis varierat till följd av olika håldjup och håldiametrar, men sedan mitten av 50-talet legat på ca 200 000. Utom nödvändiga serviceinrättningar som slipstation, borrmaskinsverkstad m m anordnades också på 160 m nivå lokaler för Bergborravdeln:s marknadstjänst, omfattande kombinerad utställnings- och föreläsningssal, utbildningsslipstation och lokaler för utbildning i skötsel av slipmaskiner.
1955 utökades provborrningsresurserna med ett borrningslaboratorium ovan jord för torrborrning. Första borrplatsen var ett område med berg i dagen ca 500 m söder om gruvan. Efter ett par år flyttades laboratoriet till Åsberget sydväst om Bodås samhälle och ligger sedan 1967 ca 2 km sydost om gruvan i närheten av sjön Grysen. Borrmeterantalet i torrborrningslaboratoriet har sedan slutet på 50-talet till början på 70-talet pendlat kring 30 000 m/år.
Nuläget i Bodås
Nedläggningen av gruvdriften innebar givetvis en hel del förändringar. Personalstyrkan som i början av 1973 var ca 75 personer, var ett år senare nere i ca 55. Avvecklingen kunde emellertid genomföras utan större problem. Viss äldre personal pensionerades, en del överflyttades till Sandviken på egen begäran och en del av den yngre underjordspersonalen föredrog att gå över till SKF:s gruva Vingesbacke.
Eftersom SAB har behov av kulsinter för sitt järnsvampverk hade bortfallet av Bodåsslig i god tid kompenserats genom att SAB ingått som delägare i Bäckegruve AB med 25%. Bäckegruvan ligger vid Riddarhyttan, administreras av Fagersta AB som äger 75% och 25% av gruvans sligproduktion motsvarar kulsinterverkets behov av råvara. Kulsinterverket körs f n med 4 skiftlag på 3 man och produktionen 1976 beräknas bli ca 45 000 ton kulsinter.
För avdelning Bergborrar betydde gruvans nedläggning att all provborrning under jord i Bodås måste upphöra. Den stora vattentillrinningen innebar så stora kostnader för vattenundanhållning att de inte ensamma kunde bäras av bergborrprovningarna. Ett förslag att gjuta igen vissa delar av gruvan med betongväggar för att minska vattenmängden ansågs för osäkert att lyckas och Bergborrar beslöt i stället att utöka sin provborrningsverksamhet i andra gruvor och tunnelarbeten.
Det stora värdet av provborrning helt i egen regi har emellertid lett till att i slutet av augusti detta år ett helt nytt undersökningslaboratorium kommer att tas i bruk i Bodås. Laboratoriet är förlagt 50 m under markytan i samma bergformation som laboratoriet på 160 m nivå, helt avskilt från gruvan. Tillträde sker via en 265 m lång snedbana från dagen, med lutning 1:10. Erforderlig ventilationsluft, tryckluft, elkraft och vatten tas ned i ett vertikalschakt från dagen som samtidigt är reservuppgång. I första steget har iordningställts en ca 80 m lång centralort med tre stycken sidoorter vardera 100 m långa, två i dim. 4,2 x 5,5 m och en i dim. 7,0 x 12,0 m samt el-central, pumpbassäng, slipstation med matrum samt förrådslokal.
Provborrningsverksamheten i ovanjordslaboratoriet vid Gryssen pågår i oförändrad omfattning.
Vid gruvans igenslagning iordningställdes en reparationsverkstad för borrmaskiner i en del av mekaniska verkstadens lokaler i verksbyggnaden och Bergborrars marknadstjänst kunde få ersättning för sina förlorade lokaler under jord genom ombyggnad och omdisposition av framförallt överflödiga personalutrymmen. Marknadstjänst disponerar i dag inom verksbyggnaderna en kombinerad utställnings- och föreläsningssal, slipstation för utbildning i borrslipning och två grupparbetsrum för utbildning i skötsel av slipmaskiner.
Bodås samhälle utökades i början på 50-talet med två 6-familjshus och en centralbyggnad som fick namnet Malmgården. I Malmgården inrymdes samlingslokal med biografmaskin och teaterscen, tjänstemannamäss med ett par gästrum samt värmecentral för hela radhusbebyggelsen. Senare uppförde kommunen skola för södra delen av Torsåkers kommun samt tre lärarbostäder och ett 10-tal privata villor har byggts.
Malmgårdens funktion som samlingslokal med bio- och teaterföreställningar minskades radikalt i och med TV:ns genombrott, men den har i stället blivit en mycket viktig del i SAB:s utbildningsverksamhet. Genom ombyggnad disponerar Malmgården i dag konferenslokal för 30-40 personer, flera grupprum för 6-8 personer, matsalar och sällskapsrum samt i två annex och en gästvåning 29 rum med totalt 47 bäddar. Utbildningsmöjligheterna utnyttjas framförallt av SAB:s utbildningsavdelning för intern utbildning och av Bergborrars marknadstjänst, ofta i samarbete med Atlas Copco, för extern utbildning. I mån av plats bereds även utomstående företag och organisationer möjlighet att utnyttja Malmgården.
Bodåsgruvans historia som underjordsgruva är avslutad men verksamhet pågår fortfarande och det lilla samhället lever vidare.
Additional Hints
(Decrypt)
Ahzzre 8 bpu svfx